Publicerad 1957   Lämna synpunkter
REGRETTERA, v. -ade.
Ordformer
(äv. regretera)
Etymologi
[jfr t. regrettieren, eng. regret; av fr. regretter, av ffr. regret(t)er, regrater, uttrycka sin sorg l. saknad efter (en död), jämra sig m. m.; av omtvistat urspr. — Jfr REGRET]
(†)
1) känna saknad efter (ngn l. ngt), sakna (ngn l. ngt). Sahlstedt (1769). Bland resta brunsgäster .. (var) Assessor Odencrantz, en quick och rolig karl, som vi mycket regrettera. Kellgren (SVS) 6: 122 (1783). Ekbohrn (1904).
2) beklaga (se d. o. I 3) l. ångra (ngt); känna harm över (ngt). BrinkmArch 2: 412 (1798). (Vi) foro .. genom Sala helt hastigt; vi regretterade att ej kunna bese silfvergrufvan, som ligger 1/4 mil från staden. MoB 7: 8 (1800). Af dessa (båda förlorade kråsnålar) regretterar ägaren i synnerhet förlusten af den förra. DA 1808, nr 106, s. 4. Jag regretterade .. icke mycket, att jag nu (vid det hastiga besöket i staden) endast hann återse det trefliga ”hôtel de Jura”. Ljungstedt SBer. 8: 420 (1873, 1878; klandrat ss. osvenskt av V. Rydberg i GHT 1873, nr 48, s. 3). Regrettera (dvs.) .. ångra. Ekbohrn (1904).

 

Spalt R 868 band 21, 1957

Webbansvarig