Publicerad 1956   Lämna synpunkter
REDUPLIKATIV, adj.
Ordformer
(äv. -plic-)
Etymologi
[jfr t. reduplikativ, eng. reduplicative, fr. réduplicatif (f. -ive); till p. pf.-stammen i lat. reduplicare (se REDUPLICERA)]
(†)
1) som företer reduplikation; reduplicerande. Rydqvist SSL 1: 122 (1850; om verb). Dalin 697 (1871).
2) [efter motsv. anv. i fr.] i fråga om ords betydelse: som betecknar upprepning l. förnyande. Mettre, hvaraf Remettre i en myckenhet bemärkelser är reduplicatift. Holmberg 2: 628 (1795). Dalin FrSvLex. 2: 386 (1843).

 

Spalt R 654 band 21, 1956

Webbansvarig