| Publicerad 1956 | Lämna synpunkter |
REDOVISNING re3dω~vi2sniŋ, r. l. f.; best. -en; pl. -ar.
handlingen att redovisa (för) ngt, redovisande; äv. konkret(are), om besked l. rapport l. framställning l. skrift o. d. vari man redovisar (för) ngt.
1) motsv. REDOVISA 1 a (o. b); stundom närmande sig bet.: redovisningsskyldighet; äv. i uttr. redovisning för l. av ngt l. ngts redovisning. Brista i redovisning. Lämna l. avge redovisning. Redovisning av uppbördsmedel. PH 14: 188 (1788). IT 1791, nr 35, s. 4. En stats conseille .. med ansvarighet och redovisning. HT 1918, s. 192 (1809). Samtliga arfvingarna .. (ha) fått redovisning för sitt arf. Kallenberg CivPr. 1: 384 (1918). RBroberg (1952) i JordebVärml. VII (konkret). jfr AUKTIONS-, FÖRMYNDAR-, KASSA-, MEDELS-, MÅNADS-, ÅRS-REDOVISNING m. fl.
a) motsv. REDOVISA 2 b; vanl. i uttr. redovisning av ngt l. ngn resp. ngts l. ngns redovisning. Nordensvan o. Krusenstjerna 1: 45 (1879). (I undersökningen) förekommer (icke) särskild redovisning av antalet familjemedlemmar med inkomst. Kooperatören 1937, s. 2. Befälhavare för områden för de värnpliktigas inskrivning och redovisning. SvStatskal. 1939, s. 259.
b) motsv. REDOVISA 2 c; särsk. i uttr. redovisning för l. av ngt. Lexor utsättas till redovisning vid nästa förhör. VDAkt. 1795, nr 350. Att .. ingå i en mera vidlöftig redovisning af denna krigslag, torde vara öfverflödigt. Livijn 2: 58 (1828). Rec(ensionen) är mera en redovisning för innehållet, än en kritisk granskning. SKN 1842, s. 106. Edström Mossgrönt 176 (1950).
-BERÄTTIGAD, p. adj. i sht jur. berättigad att erhålla redovisning; äv. substantiverat. Handlingars överlämnande till redovisningsberättigad. SFS 1924, s. 773. —
-BOK; pl. -böcker. (i sht i fackspr.) bok vari ngt (t. ex. influtna o. utbetalade pänningmedel) redovisas. SDS 1899, nr 263, s. 1. Döss o. Lannge 588 (1915; om bok som föres vid postanvisningskassa). —
-DAG. dag för avgivande av redovisning; äv. om var o. en av de dagar som ingå i (föreskriven) redovisningstid. ReglFl. 1834, 2: 18. Östergren (1935). —
-FORDRAN. särsk. (i fackspr.): tillgodohavande som ngn har att fordra redovisning för. SFS 1944, s. 364. —
-GRUND, r. l. m. (mera tillf.) princip l. grundsats för redovisning; jfr grund, sbst.1 III 5. CivInstr. 237 (1799). —
-KONTROLL-KONTOR. (förr) kontor (se d. o. 7) som handhade kontroll av redovisningen för (de influtna medlen från) nummerlotteriet. SvNorStatscal. 1816, s. 195. Därs. 1823, s. 188. —
-MEDEL, n. i sht jur. i pl.: (pänning)medel som ngn mottagit för annans räkning o. för vilka han är redovisningsskyldig. SFS 1944, s. 364. —
(1, 2 a) -MÅNAD. (i sht i fackspr.) månad som en redovisning avser l. för vilken redovisning avges; särsk. till 1. SFS 1917, s. 2112. —
-NUMMER. (i sht i fackspr.) nummer som åsättes ngt till ledning vid redovisning. Döss o. Lannge (1908; på postanvisning). —
-OMRÅDE~020. (i fackspr.) område som utgör en enhet med hänsyn till redovisning; särsk. om sådant område inom telegrafvärkets förvaltning (utgörande del av trafikdistrikt). SFS 1915, s. 1130. HallHist. 512 (1954). —
-RÄKNING. i sht jur. konkret (jfr -handling); äv. i uttr. redovisningsräkning för l. över ngt. SFS 1894, Bih. nr 36, s. 1 (: öfver). —
-SKYLDIG. skyldig att avge redovisning (äv. substantiverat); äv. i uttr. redovisningsskyldig för ngt l. (in)för (äv. till) ngn (för ngt). SvTyHlex. (1851). Nationens kassa, för hvilken han såsom varande andre kurator var redovisningsskyldig. Svedelius Lif 431 (1887). Uppbördsmän och andra redovisningsskyldige. SFS 1891, nr 63, s. 1. Därs. 1905, nr 29, s. 11 (: till). —
-SKYLDIGHET~102 l. ~200. [jfr -skyldig] skyldighet att avge redovisning; äv. i uttr. redovisningsskyldighet för ngt l. (in)för (äv. till) ngn (för ngt). Nordforss (1805). Hemberg o. Sillén BokförL 14 (1930: till). —
(1, 2) -SÄTT. för (avgivande av) redovisning. Crusenstolpe Tess. 2: 289 (1847). PedT 1950, s. 98 (i fråga om redovisning av kunskaper). —
-TERMIN. (i fackspr.) tidsperiod under vilken redovisning skall avges (l. tidpunkt som utgör slutgräns för sådan tidsperiod); äv.: tidsperiod som redovisning avser. BtRiksdP 1894, I. 1: nr 2, s. 53. —
-TID. (i fackspr.) tid varunder redovisning (skall) avges; äv.: tid som redovisning avser. ReglFl. 1834, 2: 18. —
-TJÄNST. (i fackspr.) tjänstegren som omfattar redovisning. SFS 1914, s. 1781 (vid statens järnvägar). —
-TRAKTAMENTE. (†) traktamente åt tjänsteman för tid använd till l. beräknad för avgivande av redovisning; jfr redogörelse-traktamente. SFS 1854, nr 40, s. 20. Gynther Förf. 6: 345 (1859). —
-VÄSEN, äv. -VÄSENDE. (i sht i fackspr.) sammanfattande, om (organisationen av) den värksamhet som består i (avgivande av) redovisning.
Spalt R 617 band 21, 1956