Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RECIT resi4t, r. l. f. (Ekeblad osv.) ((†) n. Björkman (1889)); best. -en; pl. -er.
Ordformer
(-cit 1652 osv. -cite 18201833. -citen, sg. best. 1785 osv. -citer, pl. 1680 osv.)
Etymologi
[av fr. récit, berättelse, redogörelse, recitativ, vbalsbst. till réciter (se RECITERA)]
1) (numera knappast br.) berättelse, redogörelse. Ekeblad Bref 1: 110 (1652). Jag (dvs. åklagaren) återgår til Reciten om Törngrens fullbordade brott. TörngrenMål. 272 (1802); jfr 2. En enkel, kronologisk recit af några märkvärdigare konsistoriela debatter. ASScF 11: Minnestal 1: 38 (1875, 1880). Ahrenberg Männ. 2: 19 (1907). 2NF (1915).
2) [specialanv. av 1] i sht jur. om den inledande delen av en officiell skrivelse (t. ex. en dom, en utredning, en resolution) vari förutsättningarna för det i skrivelsen meddelade utslaget l. beslutet o. d. refereras, ingress. SC 1: 665 (1820). Domar och slutliga utslag böra affattas såsom särskilda utlåtanden, väsentligen liknande en vanlig öfverrättsdom med recit. NordT 1885, s. 161. SvRiksd. II. 11: 398 (1934).
3) (†) uppläsning, recitation; äv. (mus.): recitativ. Thorberg ÖsterlSpr. 32 (1785). Kellgren (SVS) 5: 290 (1790). Heinrich (1828).

 

Spalt R 489 band 21, 1956

Webbansvarig