Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RAS ra4s, sbst.2, r. l. m. l. f. ((†) n. Ekelund Fielding 576 (1765), Lundgren MålAnt. 3: 120 (1873)); best. -en; pl. -er32.
Ordformer
(race 16681924. ras (-aa-) 1765 osv. rase 17931845)
Etymologi
[jfr t. rasse, eng. race; av fr. race, av it. razza; av omstritt urspr.]
1) större grupp av individer hörande till en viss biologisk art, som uppvisar vissa gemensamma biologiska, ärftliga egenskaper, varigm den skiljer sig från andra grupper av samma art, o. som bildar en på olika sätt fixerad, ofta tämligen obestämt avgränsad enhet inom arten; grupp av biotyper med vissa gemensamma egenskaper l. med viss genomsnittlig ärftlig konstitution; ofta abstraktare, med tanke på det slag l. den typ av individer l. de egenskaper som en sådan grupp representerar. Ren, oblandad, blandad ras. Marklin Illiger 5 (1818). Ras kallas en underafdelning af arten, karaktäriserad af någorlunda beständiga men ej grundväsentliga kännetecken. Juhlin-Dannfelt (1886). Hofsten Ärftl. 1: 84 (1927). — jfr BLAND-, BLANDNINGS-, FÖRÄLDRA-, HALV-, KORSNINGS-, STAM-RAS m. fl. — särsk.
a) om dylik grupp av människor; stundom använt utan klar avgränsning från: folk, folkstam l. dyl. (jfr 2 a). SP 1792, nr 69, s. 2. Man antager .. sex .. Menniskoraser ..: 1:o Caucasiska eller hvita racen, .. 2:o Mongoliska eller gula racen, .. 3:o Malaiska racen, .. 4:o Amerikanska eller röda racen, .. 5:o Polar-invånarne .. 6:o Negrerna eller svarta racen. Sundevall Zool. 17 (1835). Den nordiska rasen. Ymer 1915, s. 338. De färgade raserna. BtRiksdP 1922, XIII. 5: nr 5, s. 3. Maya av i dag är en utslocknande ras. SydsvGeogrSÅb. 1925, s. 200. Arisk ras. Backman MännRas. 343 (1935). — jfr FOLK-, MEDELHAVS-, MÄNNISKO-, NEANDERTAL-, NEGER-RAS m. fl.
b) om dylik grupp av djur (särsk. husdjur) av en viss art; särsk. om vissa typer av husdjur som frambringats gm förädling (avel, korsning). Ädel, förädlad, oförädlad, god, fin, dålig ras. Kallblodig, varmblodig ras. Ekelund Fielding 576 (1765). En Fogel-hynda af Engelskt rase. DA 1793, nr 3, s. 3. De raser (av nötkreatur) som .. (i Skåne) äro föremål för premiering äro: korthorn, låglandsras och ayrshireras. Nathorst LandtbrSk. 47 (1896). Rosman BjärkSäb. I. 3: 290 (1927). — jfr ALP-, ARDENNER-, AVELS-, AYRSHIRE-, BI-, BOSKAPS-, CHEVIOT-, CLYDESDALE-, DJUR-, DVÄRG-, FASTLANDS-, FJÄLL-, FÅGELHUNDS-, FÅR-, GET-, HUND-, HUSDJURS-, HÄST-, HÖGLANDS-, HÖNS-, KANIN-, KATT-, KREATURS-, KULTUR-, LANT-, LÅGLANDS-, SVIN-, YORKSHIRE-RAS m. fl. — särsk. (enst., †) i abstraktare, utvidgad anv., närmande sig bet.: beskaffenhet med avs. på rasegenskaperna; jfr 3. (När ett ryttarsto fölat, bör rusthållaren) ej (utan vidare) föryttra en sådan Fölunge, helst då den finnes lofva en god race. PH 10: 742 (1776).
c) bot. om dylik grupp av växter av en viss art; stundom liktydigt med: sort; stundom särsk. om varietet som uppkommit fritt i naturen gm variation o. urval, motsatt: (gm odling framdriven) sort. Agardh Vextsyst. 4 (1858). Såsom öfriga kulturväxter uppträder sockerröret i en mängd olika raser och former. Elfving Kulturv. 208 (1895). SvGeogrÅb. 1932, s. 233. — jfr BET-, KLIMAT-, TALL-, TRÄD-RAS m. fl.
2) om en ss. enhet uppfattad grupp av individer av annat slag än ras i bet. 1.
a) om grupp av människor: släkt, släkte, familj; (samhälls)klass; äv. abstraktare, om ngns art l. karaktär med avs. på släktskaps- l. samhällsförhållanden, förr särsk. närmande sig bet.: härkomst; numera bl. ngn gg, uppfattat ss. bildl. anv. av 1. RARP 10: 389 (1668). Således (skall) uteslutas från tronen hela Adolf Fredriks ras. Trolle-Wachtmeister Ant. 1: 207 (1809). Tullsnokarnas ras. Lundgren Res. 226 (1857). Ett fruntimmer af förnämare race, men med mindre godt rykte i sedligt afseende. HLilljebjörn Hågk. 2: 14 (1867). Krigarns berättigade kraf / att räknas till en högre ras / än vanlig borgerlig populas. Andersson MickelR 243 (1900). jfr BOND-RAS.
b) (†) generation (av djur). VetAH 1776, s. 281.
c) (†) om grupp av individer (av djur l. växter) som utgör en enhet omfattande flera arter. Under slägtet Viola (upptages) 23 arter; dessa hänföras till följande 8 racer. BotN 1841, s. 78.
3) egenskapen l. förhållandet att äga den förfining o. förnämhet l. de ädla drag l. speciella, förnäma kroppsformer som man finner hos en individ (person av fin familj, förnämt avelsdjur) ss. resultat av generationers nedärvning av vissa (goda) egenskaper. Ni är aristokrat med blått blod och race och förfinade nerver. Roos Skugg. 199 (1891). Det var ras i de händerna — långa, smala, vita, som de voro. Essén Doll. 7 (1917). Det var något av ras över Joe. Dahlin SvartL 54 (1934). — särsk. oeg. l. bildl., om liknande förnäm egenskap hos ett dött föremål. Munthe Nap. 143 (1885). Ras … Det är (bilmärket) Mercedes-Benz’ signum. DN(A) 1952, nr 317, s. 7 (i annons).
Ssgr (i allm. till 1, oftast med anslutning särsk. till 1 a): RAS-ANLAG~02. [jfr t. rassenveranlagung] jfr -egenskap. Göransson UndersRel. II. 1: 172 (1905).
(3) -ANSIKTE~020. ansikte präglat av ras. Öberg Makt. 1: 29 (1906).
(1 a) -ANTIPATI. jfr -hat. Steffen ModEngl. 284 (1893).
(1 b) -AVEL. (i fackspr.) om renavel varvid djur av samma ras hopparas. SvUppslB 22: 766 (1935).
-BEFRYNDAD, p. adj. särsk. till 1 a.
(3) -BEN. om ben (i sht hos häst l. hos kvinna) som äro präglade av ras; formfulländade (i sht långa o. smala) ben. Adelsköld Dagsv. 1: 295 (1899).
-BESKAFFENHET~0200 l. ~0102. beskaffenhet med avs. på rasen l. rasegenskaperna. Lundborg Rasbiol. 91 (1914).
-BESLÄKTAD, p. adj. särsk. till 1 a. Svensén Jord. 117 (1887).
-BESTÄMNING. bestämning av ngn l. ngt med avs. på rasen. AntT XIX. 1: 41 (1911).
-BILDNING. bildande l. uppkomst av en ras; äv. konkret(are), om ras. Rein Psyk. 2: 169 (1891).
(1 a) -BIOLOG. vetenskapsman som sysslar med rasbiologisk forskning o. d.; äv. ss. officiell titel för forskare anställd vid statens rasbiologiska institut. NordT 1931, s. 561.
(1 a) -BIOLOGI. [jfr t. rassenbiologie] vetenskapsgren som sysslar med utforskandet av de (ärftliga, klimatologiska, sociala) faktorer som utöva inflytande på människorasernas uppkomst o. utveckling. Statens institut för rasbiologi, upprättat 1921. Lidforss Utk. 15 (1909; efter t. motsv.). Professor i rasbiologi. BtRiksdl 1940, 6: nr 8, s. 37.
Avledn.: rasbiologisk, adj. BtRiksdP 1916, 6: nr 8, s. 104. Rasbiologiska institutet. SFS 1935, s. 333.
-BLANDAD, p. adj. [jfr t. rassengemischt] som är av blandad ras. 3NF 6: 1088 (1927).
-BLANDNING. [jfr t. rassenmischung] blandning av olika raser (gm korsning mellan individer av olika raser); äv. konkretare, om produkten (individen, blandrasen). Nilsson Ur. I. 2: 6 (1838).
(1 b) -BOSKAP~02 l. ~20. jfr -djur. BtRiksdP 1845, IV. 2: nr 46, s. 4.
(1 a) -BRODER. (i vitter stil) om män av samma ras i förh. till varandra. Rydberg KultFörel. 4: 267 (1887).
-DEGENERATION. degeneration av en ras; särsk. till 1 a. VTLifsfr. 43: 8 (1906).
(1 a) -DISKRIMINERING. diskriminering av (personer tillhörande) en viss ras. SvGeogrÅb. 1950, s. 98.
(1 b) -DJUR. [jfr t. rassetier] husdjur av en ren, ’ädel” ras. Retzius BlSkr. 139 (1839).
-DOKTRIN. jfr -lära. Björck HeidenstSek. 67 (1946).
-DRAG. drag som är utmärkande för l. härstammar från en viss ras; jfr -egenskap. Kjellén Stormakt. 2: 173 (1905). särsk. bildl.: kännetecken o. d. Hvad är förnämhet i konsten annat än säkerhet, finkänslighet, .. och en genombildad skolas racedrag. Levertin Diktare 113 (1898).
-DÖD, r. l. m. förhållandet att en människoras dör ut. Wetterling Indian. 39 (1895).
-EGENDOMLIGHET~00200 l. ~00102. [jfr t. rasseneigentümlichkeit] jfr -egenskap. Setterblad Mackenzie 47 (1887).
-EGENHET~002, äv. ~200. jfr -egenskap. SkogsvT 1904, s. 192.
-EGENSKAP~002, äv. ~200. egenskap som är utmärkande för l. särskilt knuten till en viss ras. Sjöstedt Husdj. 2: 175 (1862; hos husdjur). Globen 1927, s. 16 (hos människa).
(1 b, c) -EKOLOGI. vetenskapsgren som (på experimentell väg) söker utröna de vilda djur- o. växtarternas differentiering i raser l. s. k. ekotyper. SvGeogrÅb. 1932, s. 232.
Avledn.: rasekologisk, adj. BotN 1925, s. 252.
-ELEMENT. rasligt element; särsk. till 1 a: befolkningselement representerande en viss ras. Flodström SvFolk 27 (1918).
-ENHET~02 l. ~20. särsk.: enhet (se d. o. I 4) i rashänseende, enhetlighet med avs. på rasen. AB(L) 1895, nr 289 A, s. 5.
(1 a) -FANATIKER. jfr -fanatism. Östergren (1935). GHT 1938, nr 163, s. 3.
(1 a) -FANATISM. fanatisk inställning i rasfrågor. —
(1 a) -FEJD. jfr -kamp. Svensén Jord. 524 (1887).
(1 a) -FIENDE. person som av rasskäl är ngns fiende. 2NF 37: 1099 (1925).
(1 a) -FIENDSKAP~002, äv. ~200. fiendskap som har sin grund i rasförhållanden. Svensén Jord. 439 (1887).
(1, 3) -FIN. som är av fin, ädel ras (o. präglad därav); fin på ett sätt som är präglat av ras, präglad av ras. Så rasfint smalbenet (var hos flickan). Krusenstjerna Dagdriv. 147 (1923). Doggen var .. så rasfin, att han var nästan galen. Siwertz JoDr. 233 (1928).
-FORSKARE. jfr -forskning. Nordenstreng EurMänRas. 188 (1917).
-FORSKNING. särsk. till 1 a: forskning som har avseende på människoraserna, deras karakteristiska egenskaper o. släktskapsförhållanden o. d. NordT 1926, s. 302.
-FRÅGA, r. l. f. fråga (se fråga, sbst. 3) som berör rasförhållanden, t. ex. rasindelning, rastillhörighet, rasegenskaper o. d.; särsk. till 1 a, ofta om politiska o. sociala problem som ha samband med rasförhållanden. UpplFmT 26—28: 263 (1911). Italienska universitetslärare (ha) .. tagit ställning till rasfrågan. STSD 1938, nr 188, s. 3. De skogliga rasfrågorna. TSvLärov. 1943, s. 190.
(1 a) -FRÄMLING. person av främmande ras. Östergren (1935).
(1 a) -FRÄMMANDE. om person l. folkelement: som tillhör en främmande ras; som på grund av sin ras uppfattas ss. en främling l. ett främmande element o. d.; äv. om sak: som utmärkes av främmande rasdrag o. d. GHT 1898, nr 75 B, s. 1 (om sak). Uppblandningen med rasfrämmande beståndsdelar är starkare i Finland och övre Norrland än annanstädes. Nordenstreng EurMänRas. 108 (1917).
-FRÄNDE. om personer l. (mera tillf.) djur l. växter av samma ras (l. närbesläktade raser) i förh. till varandra. SD(L) 1904, nr 53, s. 5.
-FRÄNDSKAP~02, äv. ~20. jfr -frände. Auerbach (1913). Nordenstreng EurMänRas. 282 (1917).
(1 a) -FRÄNKA. (skämts. l. arkaiserande) kvinnlig rasfrände. Laurin Kvinnolynn. 74 (1916).
(1 b) -FÅR. jfr -djur. QLm. 5: 17 (1835).
-FÄRG. färg som utgör en rasegenskap; särsk. om hudfärg hos människoras. Sjöstedt Husdj. 1: 255 (1860).
-FÖRBÄTTRANDE, p. adj. som innebär l. bidrager till en förbättring av rasen, gynnsam för rasens utveckling. Hofsten Ärftl. 2: 363 (1931).
-FÖRBÄTTRING. jfr -hygien. Björkman (1889).
(1 a) -FÖRDOM~20 l. ~02. [jfr t. rassenvorurteil] fördom som har sin grund i rasförhållanden, fördom mot (personer tillhörande) en främmande ras. WoH (1904). Amerikanarnas rasfördomar. Ymer 1930, s. 168.
(jfr 3) -FÖRFINING. konkretare (jfr förfina 4 a). —
(1 a) -FÖRFÖLJELSE. förföljelse mot ngn av rasskäl. Hellström Storm 432 (1935).
-FÖRHÅLLANDE, n. Nordenstreng EurMänRas. 79 (1917).
(1, 3) -FÖRNÄM. jfr -fin. Östergren (1935).
-FÖRSÄMRANDE, p. adj. som innebär l. bidrager till en försämring av rasen. HimHavJord 4: 55 (1927).
-FÖRSÄMRING. Strindberg TjqvS 5: 96 (1886, 1909).
(1 a) -FÖRTRYCK. jfr -förföljelse. Koch EmigrLand 6 (1910).
-FÖRVANT, m.||ig. (mindre br.) rasfrände. Högberg JesuBr. 1: 4 (1915).
-FÖRVANT, adj. [jfr t. rassenverwandt] (mindre br.) rasbefryndad, rasbesläktad. NF 10: 779 (1886). Lidforss UtrikVyer 77 (1906).
(1 b, c) -FÖRÄDLARE. person som sysslar med förädling av djur l. växter. TeolT 1869, s. 143.
-FÖRÄDLING. förhållandet att en ras förädlas (gm naturlig utveckling o. d.); förädling gm arvshygien resp. djuravel l. växtförädling. NVexjöBl. 1847, nr 9, s. 3.
(1 a) -GEMENSKAP~020, äv. ~002. förhållandet att tillhöra samma ras (o. en därpå grundad känsla av gemenskap). Söderhjelm Levertin 2: 374 (1917).
-GREN. gren (se gren, sbst.1 4) av en ras. Retzius FinKran. 162 (1878).
-GRUPP. grupp av individer som utgöra en ras, ras; särskild grupp inom en ras; grupp av (besläktade) raser. LB V. 1: 182 (1908).
-GRÄNS.
1) gräns för en ras’ spridning l. omfattning. Rein Psyk. 2: 161 (1891).
2) gräns (se d. o. 2) som skiljer en ras från en annan; särsk. till 1 a, ofta om sociala skrankor o. d. mellan olika raser. Hvilka otaliga smärre obehag uppstå ej genom den rigorösa rasgränsen (mellan vita o. negrer)? Koch EmigrLand 83 (1910).
(3) -HAND. hand som är präglad av ras. Siwertz HemBab. 285 (1923).
(1 a) -HAT. [jfr t. rassenhass] hat som ngn hyser mot ngn av rasskäl. Strindberg Utop. 260 (1885).
(1 a) -HETS. hets till rashat o. rasförföljelse. Östergren (1935). SvD(B) 1943, nr 303, s. 4.
(1 b) -HINGST. jfr -häst. SPF 1835, s. 38.
(1 b) -HUND. [jfr t. rassehund] jfr -djur. Wetterbergh Penning. 222 (1847).
(1 a) -HYGIEN. [jfr t. rassenhygiene] sammanfattningen av de åtgärder som syfta till att förbättra (l. förebygga tillbakagång i) rasens l. befolkningens biologiska kvalitet (gm att öka frekvensen av gynnsamma arvsanlag, vilket i sht sker gm att från fortplantningen utesluta individer som äro bärare av mindervärdiga l. defekta arvsanlag), eugenik, arvshygien; stundom i inskränktare anv., om åtgärder som avse att motvärka ogynnsamma rasblandningar; äv. om teorierna för l. läran om dessa åtgärder. 2NF 13: 1464 (1910).
Avledn.: rashygienisk, adj. [jfr t. rassenhygienisch] Almquist Ärftl. 94 (1912).
-HÄNSEENDE~0200, n. Flodström SvFolk 412 (1918).
(1 b) -HÄST. [jfr t. rassepferd] häst av ren, ädel ras; oftast med särskild tanke på varmblodig (rid- l. kapplöpnings)häst, fullblodshäst l. dyl., motsatt: (kallblodig) arbetshäst. Ehrengranat Ridsk. I. 1: 7 (1836).
(1 a) -HÖGFÄRD~02 l. ~20. jfr -stolthet. Laurin Minn. 3: 213 (1931).
(1 a) -HÖGFÄRDIG~020. bekajad med rashögfärd. Laurin Folkl. 40 (1915).
(1 a) -HÖGMOD~02 l. ~20. jfr -stolthet. Fries Grönl. 159 (1872).
(1 b) -HÖNA. jfr -djur. Josephson SvRos. 21 (1888).
(1 b) -HÖNS. jfr -djur. NPress. 1894, nr 77, s. 1.
(1 a) -IDEOLOGI. ideologi baserad på en viss rasteori. SvGeogrÅb. 1943, s. 153.
-INDELNING~020. indelning (särsk. av människorna) i raser; äv. konkretare. Den raceindelning, som för närvarande .. hyllas bland .. språkforskare och naturvetenskapsmän. Verd. 1887, s. 221.
-INSLAG~02. inslag av ett visst raselement l. vissa rasegenskaper. SvD(A) 1920, nr 189, s. 7.
(1 a) -INSTINKT~02. jfr -känsla. Lidforss Fragm. 222 (1893, 1904).
(1 a) -KAMP, r. l. m. [jfr t. rassenkampf] kamp som föres av rasskäl mellan (individer av) olika raser. Koch EmigrLand 87 (1910).
-KARAKTÄR. [jfr t. rassencharakter] karaktär (se d. o. 3) som utmärker en viss ras; i naturvetenskapligt fackspr. äv.: raskännemärke, raskännetecken (jfr karaktär 2 b). Retzius FinKran. 147 (1878). Det antagandet, att de .. vita fläckarna bakom ögat och vid örat (hos vattennäbbmusen) ej kunna användas såsom raskaraktärer. FoFl. 1934, s. 79.
(1 a) -KARTA, r. l. f. karta utvisande de olika människorasernas utbredning; äv. bildl.: provkarta på olika raser. Cederschiöld Väntan 164 (1915; bildl.).
(1 b) -KNUTA, r. l. f. (†) (Gm pigmentavsöndring bildas hos hästar) ofta betydeliga ansamlingar, nästan af alla former, som af Veterinärerne kallas race-knutor, efter de anses vara ett arf från de hvita Maroccanska hästarne. 1SvLäkSH 10: 249 (1825).
(1 b) -KO. jfr -djur. UpplFmT 25: 181 (1908).
-KOMPONENT. stamras som ingår ss. en komponent i en blandras. Ymer 1924, s. 330.
(1 a) -KONFLIKT. konflikt som har sin grund i rasförhållanden. —
-KORSNING. [jfr t. rassenkreuzung] jfr korsa 10. SkogsvT 1912, Fackupps. s. 164.
(1 b) -KREATUR~002, äv. ~200. jfr -djur. NVexjöBl. 1848, nr 17, s. 4.
-KRETS. gruppenhet som bildas av ett antal närstående raser. Backman MännRas. 8 (1935).
(1 a) -KRIG. krig som föres av rasskäl mellan (folk l. individer tillhörande) olika raser. NF 3: 1344 (1880).
-KUNSKAP~02 l. ~20. [jfr t. rassenkunde] vetenskapsgren som sysslar med frågor rörande de olika raserna, deras uppkomst o. egenskaper; raslära. Hygiea 1925, s. 495.
(3) -KVINNA. kvinna som är präglad av ras. Rootzén Vård. 96 (1930).
-KYNNE. kynne som utmärker en viss ras; företrädesvis till 1 a. Hansson Kås. 44 (1897).
-KÄNNEMÄRKE~0020. [jfr t. rassenmerkmal] kännemärke som utmärker (tillhörighet till) viss ras. Retzius FinKran. 147 (1878).
-KÄNNETECKEN~0020. = -kännemärke. Retzius FinKran. 147 (1878).
(1 a) -KÄNSLA. medvetenhet om att höra till en viss ras o. en därpå grundad känsla av samhörighet (o. stolthet). Söderhjelm Levertin 1: 292 (cit. fr. 1890). Italienarna ha alltjämt en föga utvecklad raskänsla. GHT 1938, nr 163, s. 3.
-LIKHET~02 l. ~20. likhet i ras l. rasegenskaper. Hultenberg Lothar SpanSjäl 254 (1921).
-LYNNE. lynne utmärkande för en viss ras, raskaraktär; företrädesvis till 1 a. NordT 1894, s. 435.
-LÄRA, r. l. f. [jfr t. rassenkunde] läran om de olika raserna, deras egenskaper, släktskapsförhållanden o. d.; särsk.
a) till 1 a; ofta med tanke på en dylik lära som förhärligar den egna rasen o. uppammar rasmedvetenhet o. rasantipati o. d. Verd. 1887, s. 219. Den nazistiska rasläran. STSD 1938, nr 188, s. 3.
b) till 1 b. Juhlin-Dannfelt 41 (1886). Professor i husdjursskötsel jemte .. race-lära. SFS 1892, nr 119, s. 2.
-LÖS. [jfr t. rasselos] som icke representerar ngn bestämd ras; särsk. till 1 b, om husdjur: som icke är av ren ras, oädel. Wrangel HbHästv. 981 (1886).
(1 a) -MEDVETANDE~0200, n. [jfr t. rassebewusstsein] jfr -känsla. SvD(A) 1938, nr 171, s. 4 (1900).
(1 a) -MEDVETEN~020. som har rasmedvetenhet l. raskänsla. PT 1904, nr 236, s. 3.
(1 a) -MEDVETENHET~0200 l. ~0102. jfr -känsla. Etzler Zig. 169 (1944).
(1 a) -MORD. mord på person av annan ras, begånget av rasskäl. Wetterling Indian. 41 (1895).
-MOTSATS~02 l. ~20.
1) till 1: motsättning mellan (individer av) olika raser med avs. på deras rasegenskaper. Ossiannilsson Hav. 221 (1910).
2) till 1 a: politisk l. social motsättning mellan (individer av) olika raser. Rönnholm EkonGeogr. 279 (1907).
-MOTSÄTTNING~020.
1) till 1, = -motsats 1. SvensktFinl. 9 (1914). Ymer 1916, s. 276.
2) till 1 a, = -motsats 2. HT 1926, s. 182.
(1 a) -MOTVILJA~020. jfr -hat. Forell Ceylon 170 (1929).
(1 a) -MYSTIK. mystisk åskådning med avs. på rasförhållandena. Böök 4Sekl. 46 (1928).
(3) -MÄNNISKA. människa som är präglad av ras. Cedercreutz Blomst. 48 (1919).
-MÄRKE. [jfr t. rassenmerkmal]
1) till 1, = -kännemärke. Svensén Jord. 107 (1884).
2) till 1 b: märke som anbringas på rasdjur ss. tecken på viss ras. Wrangel HbHästv. 1173 (1886).
3) till 3: drag som vittnar om ras. Beskow AgnFolkvL 67 (1933).
4) (†) i bildl. l. oeg. anv. av 1: kännemärke, kännetecken. Den yttre lojheten dolde här något af brottets, af passionens racemärke. Benedictsson Folkl. 33 (1887).
(3) -NÄSA. näsa som är präglad av ras. Engström Kryss 180 (1912).
-OLIKHET~002, äv. ~200 l. ~020. olikhet i ras l. rasegenskaper. Svensén Jord. 110 (1884).
(1 a) -POLITIK. politik med avs. på rasproblemen i ett samhälle. STSD 1938, nr 188, s. 3.
-PROBLEM. särsk. till 1 a: (socialt, politiskt) problem som har sin grund i rasförhållandena i ett samhälle, särsk. i förekomsten av olika raser o. därav uppkommande rasmotsättningar. Sverige har knappast några rasproblem. 2NF 18: 1100 (1913).
-PRÄGEL.
1) till 1: prägel som utmärker en viss ras. Rosenius Himmelstr. 96 (1903).
2) till 3: prägel av ras. Roos DjupSag. 45 (1901).
-PRÄGLAD, p. adj.
1) till 1: präglad av vissa rasdrag o. d. NDA(A) 1933, nr 330, s. 5.
2) till 3: präglad av ras. Östergren (1935).
(1 a) -PSYKOLOG. person som sysslar med raspsykologi. Ahrenberg Männ. 4: 185 (1909).
(1 a) -PSYKOLOGI. gren av psykologien, som sysslar med de psykiska egenskaper som äro l. antas vara utmärkande för de olika människoraserna. Levertin Diktare 171 (1898).
Avledn.: raspsykologisk, adj. Lidforss Fragm. 222 (1893, 1904).
-REN, adj. [jfr t. rasserein]
1) som är av ren, oblandad ras.
a) till 1 a. Rasrena germaner. Nordenstreng EurMänRas. 79 (1917).
b) till 1 b: renrasig, ädel. Uppfödning af goda, rasrena djur. SD(L) 1895, nr 210 B, s. 1.
c) till 1 c. Rasrena jästarter. UtsädT 1907, s. 143.
2) (i vitter stil o. vard.) bildl.: ”tvättäkta”, ”äkta”, fullblods-. Rosen Kap 144 (1912). Rhengreven Otto Ludvig, en ovanligt rasren representant för tidens .. soldenärer. Ahnlund AOxenstierna 503 (1940).
Avledn. (till -ren 1): rasrenhet, r. l. f. [jfr t. rassereinheit] LAHT 1901, s. 319.
-SAMHÖRIGHET~0200 l. ~0102. särsk. till 1 a: förhållandet att tillhöra samma ras (o. en därpå grundad samhörighetskänsla). Landsm. XX. 2—5: 109 (1906).
-SAMMANSÄTTNING~0020. ngts sammansättning med avs. på de olika raselement l. raskomponenter som ingå däri. SvNat. 1934, s. 174. särsk. till 1 a, i fråga om sammansättning av en folkgrupp l. en nation. Nordenstreng EurMänRas. 87 (1917). Italiens nuvarande rassammansättning. STSD 1938, nr 188, s. 3.
-SEGREGATION. förhållandet att olika raselement i ett samhälle hållas isär l. att kontakten emellan dem försvåras, segregation. GHT 1953, nr 285, s. 4.
(1 a) -SJÄL. (tillf.) om gemensamma (själsliga) drag hos en människoras, symboliskt fattade ss. rasens själ. Rydberg Varia 297 (1894).
-SKILD, p. adj. skild från ngn l. ngt i rashänseende; som icke är av samma ras som ngn. Spångberg AHedin 88 (1925; om förh. på 1870-talet).
-SKILJAKTIGHET~0200 l. ~0102. jfr -skillnad. Flodström SvFolk 142 (1918).
-SKILLNAD. [jfr t. rassenunterschied] skillnad (i egenskaper o. d.) varmed (individer av) olika raser skilja sig från varandra, skillnad i rashänseende. Bolin Statsl. 2: 381 (1871).
(1 a) -SKYDD. om åtgärder till skyddande av (den rena) rasens bestånd i ett land. SvD(A) 1926, nr 29, s. 17.
-SKÄL. skäl grundat på rasförhållanden. —
(1 a) -SKÄNDNING. handling (begången av en person tillhörande en främmande ras, t. ex. sexuellt övergrepp mot ngn) som uppfattas ss. en skändning av rasen. Aurén ResMänn. 28 (1937).
-SPÖRSMÅL~02 l. ~20. = -fråga. LAHT 1901, s. 247.
(1 b) -STAMBOK~02, äv. ~20. stambok över avelsdjur av viss ras. SFS 1913, s. 769.
(1 b) -STO. jfr -djur. Strindberg Giftas 2: 89 (1886).
(1 a) -STOLT. stolt över att tillhöra en viss ras, stolt över sin ras. Östergren (1935).
Avledn.: rasstolthet, r. l. f. [jfr t. rassestolz] Cassel Östas. 28 (1906).
(1 a) -STRID, r. l. m. = -kamp. Koch EmigrLand 87 (1910).
(1 b) -TACKA, f. l. r. jfr -djur. Topelius Vint. I. 2: 115 (1867, 1880).
-TECKEN.
1) till 1, = -kännemärke. Sjöstedt Husdj. 2: 133 (1862). Hudens färg anses .. för ett af de väsentligaste rastecknen. Westermarck Äkt. 295 (1893).
2) till 1 b, = -märke 2. Juhlin-Dannfelt 285 (1886).
-TEORETIKER. särsk. till 1 a: person som sysslar med teoretiska problem inom rasforskningen, uppställer rasteorier o. d.; jfr -forskare. Hofsten Ärftl. 2: 335 (1931).
-TEORI. särsk. till 1 a: teori angående människorasernas uppkomst, släktskapsförhållanden o. olika egenskaper; ofta med tanke på en raslära som förhärligar den egna rasen o. uppammar rasmedvetenhet o. rasantipati. Lidforss OndMakt. 5 (1909).
-TILLHÖRIGHET~0200 l. ~0102. [jfr t. rassenzugehörigkeit] egenskapen l. förhållandet att tillhöra en viss ras. Nilsson GrRelH 6 (1921).
(1 b) -TJUR. jfr -djur. NVexjöBl. 1847, nr 34, s. 1.
-TYP. [jfr t. rassentyp(us)] typ av ras; typ som representerar l. är utmärkande för en viss ras. Upmark Lübke 161 (1872).
-TYPISK. typisk för en viss ras. Laurin Skämtb. 325 (1908).
-UTSEENDE~0200, n. särsk. till 3: utseende präglat av ras. Åkerhielm Hvidehus 62 (1899).
(1, 3) -VACKER. vacker på ett sätt som är utmärkande för en viss ras l. (allmännare) är präglat av ras. Hans rasvackra judiska ansikte. Norling Mänskl. 8 (1930).
-ÅTSKILLNAD~020. = -skillnad. Söderblom Gudstr. 360 (1914).
(1 b) -ÄGG, n. ägg av rashöns o. d. SmålP 1890, nr 42, s. 1.
-ÄKTA, adj. [jfr t. rasseecht] rasren; särsk. till 1 b. Östergren (1935).
Avledn.: rasäkthet, r. l. f.
(1 a) -ÖVERLÄGSENHET ~00200 l. ~00102. en viss ras’ överlägsenhet över andra raser; en persons överlägsenhet över andra på grund av tillhörighet till en viss ras. Strindberg TjqvS 3: 93 (1887). Vetterlund StDikt. 121 (1901).

 

Spalt R 324 band 21, 1956

Webbansvarig