Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RANKETT raŋkät4 l. RANKET raŋ4ket, äv. RAKETT rakät4, sbst.4, r. l. m. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(rakett (-ck-) 1773—1948. ranket 1773 osv. rankett (-ck-) 1923 osv.)
Etymologi
[jfr t. rankett, rackett, eng. ranket(t), racket(t); av ovisst urspr.]
mus.
1) (förr) ett slags blåsinstrument av trä (från 1500- o. 1600-talen) som liknade dulcianen o. var en föregångare till fagotten. Hülphers Mus. 88 (1773). Brodin 190 (1948).
2) orgeltungstämma hörande till regalerna, med en torr ton. Hülphers Mus. 88 (1773). Brodin 190 (1948).

 

Spalt R 265 band 21, 1956

Webbansvarig