Publicerad 1956   Lämna synpunkter
RADOTERA -te4ra, i Sveal. äv. -te3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; jfr RADOTAGE, RADOTERI.
Ordformer
(-otera 1769—1932. -ottera 1803—1846)
Etymologi
[jfr t. radotieren, ä. eng. radote; av fr. radoter, av ffr. radoter, ombildning av redoter, av re-, åter (se RE-), o. ett icke anträffat doter, av mnl. doten, vara barnslig l. vansinnig; jfr meng. doten, eng. dote, vara dum, gå i barndom; möjl. rotbesläktat med DÅDRA]
1) (†) i sina handlingar o. d. vara präglad av senilitet, gå i barndom. Ahnfelt HofvLif 3: 150 (i handl. fr. 1800).
2) (numera knappast br.) tala l. prata osammanhängande l. förvirrat l. tanklöst, prata i vädret, prata dumheter l. galenskaper, pladdra; särsk. om gammal l. ålderdomssvag person; stundom: skrävla; särsk. i uttr. radotera om, äv. över ngt. HSH 16: 298 (1769). Kellgren (SVS) 4: 31 (1779: radoterar om). Hon radotterar mycket öfver sitt ”släp och fäktande, men vill icke veta af något biträde vid hushållsbestyren ..”. Zedritz 2: 48 (c. 1835). Man åldras och blir själfsvåldigare samt radotterar mera på gamla dagar än förut. HT 1916, s. 127 (1846). Gynther ConvHlex. (1848). 3NF (1932). särsk. (†) tr.: prata dumheter om (ngt). Ack, den dumma Kanten, som radotterar att tid och rum endast finnas i tanken! Tegnér (WB) 1: 302 (1803). —

 

Spalt R 85 band 21, 1956

Webbansvarig