Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PYLON pylå4n, r. l. m.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(pi- 1837. py- 1817 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. pylon, fr. pylône; av gr. πυλών, stor port, portbyggnad]
(i sht i fackspr.)
1) benämning på vardera av de två massiva tornlika byggnader med inåtlutande o. uppåt avsmalnande sidor, som flankera porten till (förgården till) ett fornegyptiskt tämpel. Iduna 7: 71 (1817). En ofantlig pylon .. som utgjorde ingången till det väldiga Karnaktemplet. Adelsköld Dagsv. 4: 205 (1901). Borgvall BlomBlåst. 23 (1932).
2) i utvidgad anv., om uppåt avsmalnande pelare o. d. använd i dekorativt syfte l. ss. stöd i en brokonstruktion o. d. SvLittFT 1837, sp. 539. Bockarnes eller pylonernas höjd uppgår vanligen till 4 à 5 meter (vid luftbanor). TT 1902, V. s. 5. Minnesvården består av en fyrkantig pylon av fjällsten, krönt av ett stenkors. TurÅ 1934, s. 255.
Ssgr (till 1, i sht i fackspr.): PYLON-FASAD, r. jfr fasad 1. Laurin Konsth. 9 (1900).
-LUTANDE, p. adj. om vägg o. d.: inåtlutande o. uppåt avsmalnande liksom en pylon. Siwertz Abess. 116 (1926).
-PORT. Lübke ArkitH 9 (1871).
-PRYDD, p. adj. Pylonprydd förhall. UB 1: 201 (1873).
-TORN, n. Boberg Ind. 35 (1928).

 

Spalt P 2521 band 21, 1955

Webbansvarig