Publicerad 1955   Lämna synpunkter
PUGGA pug3a2, i bet. 1, 3 o. 4 f. l. r., i bet. 2 f.; best. -an; pl. -or.
Ordformer
(pog- 1826 (: Pogråcker). pogg- 1740—1751 (: Poggråcker). pugg- 1563 (: pugge sthen), 1712—1927)
Etymologi
[y. fsv. pugga, sv. dial. pugga, pogga; jfr d. pugge, pogge; av mlt. pugge, pogge, sannol. till en germ. rot pu-, blåsa upp o. d.]
1) (numera bl. starkt bygdemålsfärgat i vissa trakter) padda, groda. Spegel (1712). Allri så usel en pugga, så vill hon en ann hugga. Granlund Ordspr. (c. 1880).
2) (starkt vard.) otuktig kvinna, sköka, prostituerad. Landsm. XVIII. 8: 33 (cit. fr. 1856; studentuttryck fr. Uppsala). Puggorna är mer raffinerade (än anständiga flickor). Westberg Värnpl. 281 (1919).
3) (†) fisken Agonus cataphractus Lin., bottenmus, skäggsimpa. Linné SystNat. 53 (1740).
4) (enst.) mygga. Gadden hör puggan till. Mister hon den, så dör hon. Ljungquist NDacke 144 (1927).
Ssgr (till 1): A (†): PUGG-ROCKA, se B.
B: PUGGE-ROCKA, r. l. f. (pugg- 1751—1826. pugge- 1781—1926) [jfr d. padderokke] (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) växten Equisetum arvense Lin., åkerfräken, rävrumpa; äv. i pl. Linné Sk. 163 (1751). Bolin Åkerogräs. 84 (1926). —
-STEN. [jfr t. krötenstein, eng. toadstone; se vidare den etymologiska avdelningen under klosse-sten] (†) paddsten, grodsten. En pugge sthen, beslagen medh gull. BtFinlH 4: 187 (1563). —
-ÖGA. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) grodöga. KultHM 3: 79 (1706).

 

Spalt P 2353 band 21, 1955

Webbansvarig