Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PROSOPOPÉ prωs1ωpωpe4 l. pros1-, l. -op-, l. -po-, r. l. f.; best. -n l. -en; pl. -er.
Ordformer
(-pé (-pée) 1782 osv. -poe 1797. -pöi 1837)
Etymologi
[jfr t. prosopopöie, ä. eng. prosopopey, eng. prosopopæia, fr. prosopopée; av lat. prosopopæia, av gr. προσωποποιία, personifikation, av πρόσωπον, ansikte, mask, person l. roll (i skådespel), o. stammen i ποιεῖν, göra (jfr POESI)]
(i fackspr.) retorisk figur varigm en frånvarande l. fritt uppfunnen person framställes ss. talande l. handlande; äv.: retorisk figur varigm ett dött föremål o. d. framställes ss. en person l. med mänskliga drag o. d.; personifikation. Liljestråle Fid. Föret. 4 a (1797). Det slags yttre personifikation (prosopopé), som ger mänskliga drag åt abstrakta eller relativt livlösa ting. Wrangel Dikten 128 (1912). — särsk. i utvidgad anv.
a) (†) om litterärt värk som har formen av ett tal o. d. av en (enda) person. Björnståhl Resa 4: 337 (1782). Ljunggren SAHist. 1: 244 (1886).
b) (†) om skapande av inre bilder l. fantasiföreställningar, bildalstring. SvLittFT 1835, sp. 625. Hwasser VSkr. 2: 313 (c. 1850).

 

Spalt P 2085 band 20, 1954

Webbansvarig