Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PROKURATORIUM, n.; pl. -ier.
Ordformer
(äv. -cur-)
Etymologi
[jfr t. prokuratorium, eng. procuratory; av mlat. procuratorium, till senlat. procuratorius, adj. till procurator (se PROKURATOR, sbst.2)]
(†) fullmakt; jfr PROKURATORSKAP. RP 10: 582 (1644). Så begärte Commissarierna at Kongl. M:t wille sända dem ett annat procuratorium. Widekindi KrijgH 794 (1671). Dalin (1871).

 

Spalt P 2015 band 20, 1954

Webbansvarig