Publicerad 1954   Lämna synpunkter
PRANGA praŋ3a2, v., l. PRÅNGA proŋ3a2, v.1, -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Ordformer
(prang- 1798— 1931. prång- 1803—1932)
Etymologi
[jfr dan. o. nor. prange; av holl. l. t. prangen, eg.: pressa, klämma (motsv. mlt. prangen o. senare ssgsleden i got. anapraggan, sätta i trångmål)]
(numera knappast br.) sjöt. vid segling: forcera farten till det yttersta (gm att använda mera segel än som eg. är tillrådligt med hänsyn till vinden o. fartygets motståndskraft) i syfte att segla sig fri från land l. undfly en förföljare l. dyl., pressa. Röding SD 67 (1798). Kan man icke med prångande och allt bemödande klarera land i lä, så (osv.). Roswall Skeppsm. 1: 193 (1803). Afzelius Sjöl. 370 (1895). Stenfelt (1920; angivet ss. föråldrat). TySvOrdb. 1826 (1932; ”mindre brukl.”).
Särsk. förb.: PRANGA FRAM10 4. (knappast br.) sjöt. pressa sig fram. En man står i sin ökstock och prangar fram mellan onans isar. Lindström Kastv. 60 (1931).

 

Spalt P 1667 band 20, 1954

Webbansvarig