| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
POTENTAT pω1tenta4t l. på1– l. pωt1– l. pot1-, m.||ig.; best. -en; pl. -er.
(numera bl. skämts.) person som härskar l. befaller över ett land l. område o. d., härskare, suverän; äv. allmännare: magnat, storman, ”storgubbe”, matador, herre. G1R 12: 78 (1538). Then berömde Potentaten Julius Cæsar. L. Paulinus Gothus Com. 73 (1613). En Minister har ey tilstånd at emottaga the pensioner och Gåfvor, som tilbiudes honom af fremmande Potentater och Härskaper. Nehrman InlJurCiv. 257 (1729). En stor potentat, själfva brännvinskungen i Mariehamn. Engström 5Bok 176 (1910). — särsk. mer l. mindre bildl. Then store Potentaten Döden. Rauman Ryning 5 (1610). Det är en .. högtidsfull stämning, som bemäktigar sig resenären, när han nalkas en sådan där potentat från forna tider (dvs. kyrkan St. Georges-de-Bocherville). Anholm Norm. 108 (1898). särsk. om djävulen; särsk. i uttr. en viss potentat, djävulen, fan. En potentat med svans. Wirsén NDikt. 265 (1880). Hr Ljungman förlorade nu alldeles lugnet. ”V(ice) talmannen citerar dessa skrifter som en viss potentat citerar bibeln” började han. VL 1893, nr 45, s. 4. Grimberg VärldH 10: 108 (1941). jfr: Djävulen var en ytterst flitigt avbildad potentat i den medeltida kyrkokonsten. SvFolket 4: 125 (1939).
Spalt P 1623 band 20, 1954