Publicerad 1954   Lämna synpunkter
POSSESSIV pos4e~si1v l. 30~2 l. 104, n.; best. -et; pl. = l. -er; l. POSSESSIVUM pos4e~si1vum l. 30~20, n.; best. -sivet; pl. -siver; förr äv. (i bet. 2) POSSESSIVUS, r. l. m.
Ordformer
(-iv (-if) 1860 osv. -ivum 1845 osv. -ivus 1820, 1834)
Etymologi
[jfr dan. o. t. possessiv, eng. possessive; substantivering av POSSESSIV, adj.]
språkv.
1) possessivt pronomen; jfr POSSESSIV, adj. Andersson (1845). Rydqvist SSL 2: 487 (1860). Auerbach (1913).
2) (†) genitiv. En casus, som kallas possessivus, eller vanligare genitivus. Boivie SvSpr. 70 (1820, 1834).
Ssgr, se possessiv, adj. ssgr.

 

Spalt P 1539 band 20, 1954

Webbansvarig