| Publicerad 1954 | Lämna synpunkter |
POSSEDERA, äv. POSSIDERA, v. -ade. vbalsbst. -ING.
(†)
1) äga (ngt); (inne)ha (ngt). UpplDomb. 2: 56 (1579). Alla de penningar, Min Herre possederar, råder jag honom at taga med sig. Dalin Vitt. 4: 11 (1730). Höjer Sv. 2: 233 (1876; efter handl. fr. 1686). Ekbohrn (1904). jfr DEPOSSEDERA.
2) i utvidgad anv., i fråga om kunskaper l. insikter i visst språk l. ämne o. d.: behärska (ngt); känna (ngt) väl, vara hemma i (ngt). NoraskogArk. 6: 38 (1768). (Han) är driftig och arbetsam, samt possederar de moderna språken rätt väl. Porthan BrSamt. 1: 213 (1796). När man har hört en halfdragen anda om en sak, så tror man sig possedera den. Retzius BrFlorman 35 (1825). Tholander Ordl. (c. 1875).
Spalt P 1538 band 20, 1954