Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PONDUS pon4dus, r. l. m. (Tholander Ordl. (c. 1875) osv.), stundom n. (Polhem, KyrkohÅ 1942, s. 110); best. (mera tillf.) -en resp. -et. Anm. Förr användes ngn gg den lat. pl. pondera. Polhem Brev 54 (1710).
Etymologi
[av lat. pondus, vikt, betydelse, kraft, inflytande (jfr PUND, PÄNDEL). — Jfr PONDERABEL, PONDERERA, PONDEROMOTORISK, PONDERÖS]
1) (†) (kvantitet med viss) tyngd l. vikt; massa. At et litet pondus kan röra et stort, som står i jämnwicht. Polhem Brev 54 (1710). Triewald Förel. 2: 227 (1729, 1736).
2) bildl., om egenskap (hos person l. uppträdande l. yttrande o. d.) som yttrar sig ss. en förmåga att ge intryck av kraft l. auktoritet l. myndighet l. värdighet, tyngd. Uppträda med pondus. Ha l. äga pondus. Sakna pondus. Calonius Bref 19 (1794). Han .. saknade den pondus och den imponerande värdighet, som man gärna vill finna hos en rektor. ÅbSvUndH LIX. 1: 33 (1919). Den lätthet och fyndighet, varmed han gav sina omdömen pondus och glans. Norling Mänskl. 78 (1930).

 

Spalt P 1457 band 20, 1953

Webbansvarig