| Publicerad 1953 | Lämna synpunkter |
PLÄDERA pläde4ra, i Sveal. äv. -e3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -ING.
1) jur. föra talan l. göra inlägg vid muntlig rättegångsförhandling, tala inför rätta (för en person l. sak); numera i sht om det slutanförande vari parts ombud l. försvarare efter bevismaterialets förebringande anger sina synpunkter på bevisvärdering o. rättstillämpning. 2RARP 4: 260 (1726). SC 1: 396 (1820). NRättegBKomment. 622 (1949). — jfr SLUT-PLÄDERING.
2) allmännare: i en viss fråga uppträda (mer l. mindre advokatoriskt, i tal l. skrift) ss. (ivrig) talesman för (ngn gg mot) en sak. l. person, (ivrigt) tala för (ngn gg mot) en sak l. person; ivrigt förfäkta l. förorda ngt.
a) intr.; särsk. i uttr. plädera för ngn l. ngt. Jag plaiderar ej för någon person, utan för vår lag. 2RARP 12: 260 (1741). SP 1792, nr 123, s. 2 (: emot). I en anonym liten skrift från år 1770 pläderade en okänd författarinna för upprättande av skolor även för flickor. ÅbSvUndH 56—57: 137 (1939). särsk. (enst.) med saksubj., i uttr. plädera för ngt, tala för l. motivera ngt. Ferner PVetA 1765, s. 29.
b) tr.: tala till förmån för (ngt), förfäkta l. försvara (ngt); numera nästan bl. i uttr. plädera ngns sak, föra ngns talan (i en viss fråga). MinnSvNH 6: 342 (1811). Den franska opinionen och pressen, som kraftigt pläderade Mehemet Alis sak. HT 1930, s. 274.
Spalt P 1299 band 20, 1953