Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PLUSSIG plus3ig2, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(bluss- 1755. pluss- 1737 osv. -ig 1737 osv. -ug 1756)
Etymologi
[jfr d. pludset, nor. dial. plussen, östfris. plussig; ljudmålande ordbildning samhörig med en grupp ord som beteckna l. urspr. betecknat ngt uppsvällt l. dyl.; jfr PLUFSIG, PLUSKIG, PLÖS, PLÖSA, PUSSIG, adj.2, samt mlt. plūsterich, uppsvälld, uppblåst, lt. plusterig, pussig, mlt. plūsteren, rufsa till m. m. (se PLUSTRA)]
om (person med avs. på hans) kropp l. viss kroppsdel (i sht ansikte l. kinder): som utmärkes av former som äro slappa o. svällande på ett fult sätt, pussig, slappfet, pösig, uppsvälld. Ruder Snillev. 73 (1737). (Banér) hade .. genom långvariga utsväfningar vid bordet och glaset .. blifvit tjock och plussig. Mankell Fältsl. 386 (1858). Hans röda, plussiga ansikte. Siwertz Låg. 255 (1932). Plussigt fet. Borelius ForntLev. 174 (1936). — jfr BLEK-, RÖD-PLUSSIG.
Avledn.: PLUSSIGHET, r. l. f. 3SAH 2: 233 (c. 1795). Schildt Raket. 180 (1918).

 

Spalt P 1250 band 20, 1953

Webbansvarig