Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJÄTTA pjät3a2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE, -NING.
Etymologi
[sv. dial. pjätta, stulta, trippa, slå lätt, ”pjätta” (i bet. 2); sannol. besläktat med PJATT o. PJATTRA; med avs. på bildningssättet jfr också PLÄTTA, v.]
(i vissa delar av södra Sv.)
1) ge (ngn) ett lätt slag, slå lätt. Lundell (1893). jfr (enst.): Andersson pjättar på sina bruna, som sävligt lunka i väg. Kurck MargA 225 (1925).
2) skära säd (gm lätta slag) med en lie så att det skurna föres in mot den kvarstående säden. Osbeck Lah. 27 (1796). Möller Jordbr. 142 (1881).

 

Spalt P 993 band 20, 1953

Webbansvarig