Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJUK pjɯ4k, sbst.2, förr äv. PJUCK, sbst.2, r. l. m.; best. -en; pl. -ar.
Ordformer
(piuck (-iw-) 1538. pjuk (-iu-) 1712 osv.)
Etymologi
[sv. dial. pjuk, pjukk, topp, kulle, hövolm m. m.; besläktat med nor. dial. pjuka, f., påsformig utbuktning, hösåte; till en germ. rot som sannol. också föreligger i holl. peukel, blåsa m. m., o. i POCKOR o. PUK, sbst.2 — Jfr PJUKUG]
(i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) om vissa toppiga l. pyramidformade föremål; särsk. om hövolm. Hö-såta .. (heter i Västergötl.) piuk. Spegel 188 (1712). Levander DalBondek. 2: 114 (1944). — särsk. (†): ett slags (toppformig?) snurra. VarRerV 34 (1538).
Ssg: PJUK-MÖSSA. (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat, l. om ä. förh.) toppmössa. Wallquist EcclSaml. 5—8: 165 (1604). FolklEtnSt. 3: 14 (1922). Anm. Det i Hallenberg Hist. 1: 219 (1790) anträffade o. i Kellgren (SVS) 5: 451 (1790) o. KyrkohÅ 1914, s. 200, därifrån citerade pinkmössor är fel för handskriftens piukmössor.

 

Spalt P 983 band 20, 1953

Webbansvarig