Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJOLLRA pjol3ra2, v. -ade. vbalsbst. -ANDE; -ARE (tillf., Nordforss (1805), Klint (1906)).
Ordformer
(förr äv. pjållra. pjolra 1883)
Etymologi
[jfr nor. pjuldra, pladdra; möjl. utvidgning av JOLLRA; jfr dock sv. dial. pjolla, prata strunt (se PJOLTA), o. PJALLRA. — Jfr PJOLLER, PJOLLRIG]
pladdra barnsligt l. känslosamt o. d., prata strunt; äv. i fråga om kärleksjoller l. pladder av senila åldringar. Nordforss (1805). Scholander 3: 99 (1861). Barn, du! — pjollrade intendenten. Strindberg Hafsb. 237 (1890); jfr c. Vallin kunde han icke med därför han alltid pjollrade om samhällsförbättring. Didring Malm 2: 78 (1915). Lo-Johansson Stat. 1: 153 (1936). — särsk.
a) tr., med innehållsobjekt. Nordforss (1805). Göra guld? Hvad är det du pjollrar, pojke? Topelius Fält. 5: 76 (1867).
b) i p. pr. -ande; äv. om tal l. dyl.; särsk.: barnslig o. innehållslös, pladdrig. En samtalsjargon, ytlig och pjollrande. Verd. 1885, s. 111. Weiland Brytn. 152 (1891).
c) i utvidgad anv.: tala barnsligt l. lekfullt (som man talar till små barn l. djurungar o. d.). Nordforss (1805). Jag .. pjollrar med min hund. Heidenstam Vallf. 128 (1888). Hedin Pol 1: 50 (1911).
Särsk. förb.: PJOLLRA BORT10 4.
1) (föga br.) med avs. på tid: förslösa under tomt pladder l. onyttiga sysselsättningar o. d. Bolin Statsl. 1: 45 (1868).
2) (numera bl. tillf.) med avs. på barn: klemande o. jollrande skämma bort; jfr pjollra c. Wetterbergh SamhKärna 2: 223 (1857). Benedictsson Peng. 264 (1885). —
PJOLLRA FRAM10 4. (tillf.) pjollrande framsäga (ngt) o. d. CGEstlander (1885) i SnoilskyVänn. 2: 295.
Ssgr: PJOLLER-LOTTA, f. [till kvinnonamnet Lotta] (vard., numera föga br.) pladdrig flicka l. kvinna. Tholander Ordl. (c. 1875). —
-SJUKA. (tillf.) särsk. om benägenhet för känslosamt prat o. d. Zedritz 2: 135 (1857).
Avledn.: PJOLLERSAM, adj. (mera tillf.) särsk.: pladdrig. PT 1916, nr 197 A, s. 3.

 

Spalt P 979 band 20, 1953

Webbansvarig