Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PJASKIG pjas3kig2, adj. -are. adv. -T.
Etymologi
[sv. dial. pjaskig, pjaskug, pjaskut; samhörigt med PJASK, sbst.1—2]
(vard.)
1) om person (l. kollektiv), särsk. med tanke på karaktärsegenskaper o. d.: våpig, sjåpig; menlös; hållningslös; omanlig; kraftlös, matt; äv. om dylik persons osv. handlande. Den pjaskige Landshöfdingen i Vexiö. Liljecrona RiksdKul. 321 (1840). Om dagen råder ofta Cirocko och gör en pjaskig och matt till själ och kropp. Bremer Brev 4: 57 (1858; i Neapel). Att gråta sig till flickan! Det var pjaskigare än jag väntat mig! Bergman JoH 304 (1926).
2) om dryck o. d.: ”blaskig”, jolmig, svag, smaklös, fadd. Fem koppar pjaskigt thé. Bremer Grann. 1: 59 (1837). Vattnet (i hälsokällan) smakade pjaskigt. Hygiea 1865, s. 115. Duvna och pjaskiga läskedrycker. Larsson i By Logen 204 (1916).
3) (numera bl. mera tillf.) urblekt, färglös; sjaskig; underhaltig. Björkman (1889). Solnedg. 2: 54 (1911). särsk.
a) i fråga om menlös l. underhaltig konst. AEdelfelt (1875) hos Söderhjelm Prof. 244.
b) om person, med tanke på utseendet. Wetterbergh Altart. 268 (1848). Om inte hon .. skulle komma att se bra pjaskig ut bredvid Ingegerd. Kuylenstierna-Wenster FlickTornr. 73 (1933). särsk.: som har ovårdat o. fult yttre. (Kvinnorna i Lövsta) är ganska piaskige. UpplFmT 33—36: Bil. 1, s. 14 (1748).
4) (tillf.) om föremål av tyg: utan styrsel, slankig. (Halsdukens) långa, pjaskiga snibbar dinglade ned öfver hans .. väst. Backman Dickens Pickw. 1: 424 (1871; eng. orig.: limp).
5) (mera tillf.) om sång: omelodisk o. menlös l. enformig. Så pjaskigt som .. (gråsiskorna) sjöngo! Tji, tji, tji, tji psûit. 1LundagKron. 309 (1918).
Avledn.: PJASKIGHET, r. l. f. (vard.) särsk. till 1; särsk.: kraftlöshet, hållningslöshet. FRuneberg (1843) hos Strömborg Runebg IV. 1: 491. Östergren (1935).

 

Spalt P 977 band 20, 1953

Webbansvarig