Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PINETERA l. PINTERA, v.; pr. sg. -ar.
Ordformer
(pinet- 1801. pint- 1749)
Etymologi
[sv. dial. pintera, pinutera; sidoform till PENITERA]
(†)
1) intr. l. abs.: göra bot l. lida sitt straff för l. (möjl.) ångra ngt. Envallsson Julaft. 29 (1801).
2) tr.: utstå l. lida (ngt). Som hon medelst sin stora motgång måst mykket pintera, så har hon dåk (osv.). VDAkt. 1749, nr 516.

 

Spalt P 882 band 20, 1953

Webbansvarig