Publicerad 1953   Lämna synpunkter
PICOT pikå4, r. l. m.; best. -en -å4n; pl. -er (Hubendick FlickLek. 270 (1879) osv.) ((†) -s Synnerberg (1815), Freja 1873, s. 117).
Ordformer
(-cot 1815 osv. -kå 1896)
Etymologi
[av fr. picot, liten tagg l. spets, picot, till pic (se PIK, sbst.1)]
handarb. liten ögla l. knut sydd l. virkad i kanten av ett tyg, ett band l. en spets (numera äv. vävd på maskin på ett band); kantning l. trådspets bildad av ett antal dylika öglor osv. Synnerberg (1815). Små picots bidraga mycket till arbetets skönhet, om den yttre kanten besättes dermed. NJournD 1860, s. 55. Hagdahl Fråga 387 (1882). 2SvUppslB (1952).
Ssgr (handarb.): PICOT-KANT. jfr -söm. VaruhbTulltaxa 1: 328 (1931). —
-KANTAD, p. adj. Picotkantade band kring halsen och på ärmarna. GustStil 42 (1926). —
-KROK. (förr) ett slags virknål varmed picoter gjordes. Berg Handarb. 233 (1874). Hubendick FlickLek. 270 (1879). —
-SÖM. Med s. k. picotsöm (picotkant) avses en enkel hålsöm, som ituklippts. VaruhbTulltaxa 1: 328 (1931).
Avledn.: PICOTERA pik1ote4ra l. pi1-, i Sveal. äv. -e3ra2, v., -ing. handarb. förse l. kanta med picoter; särsk. i p. pf. ss. adj. Dalin (1871). GustStil 42 (1926).

 

Spalt P 795 band 20, 1953

Webbansvarig