Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PERSONLIG pærsω4nlig l. pär-, adj. -are. adv. = (†, HFinlH 1: 252 (1545), VDAkt. 1686, nr 125), -A (†, G1R 1: 198 (1524), 2Saml. 4: 85 (1624)), -AN (†, HFinlH 2: 226 (1528)), -E (†, G1R 1: 137 (1523), Svart G1 133 (1561)), -EN (i sht i bet. 3 b, 5, G1R 1: 87 (1523) osv.), -T (Stenhammar 307 (1798) osv.).
Ordformer
(person- (-ä-) 1523 osv. personn- 1561. persön- 1617. -elig 15241561. -lig 1523 osv. -ligit, n. sg. 15241525)
Etymologi
[fsv. personliker; jfr d. personlig, fnor. persónaligr, t. persönlich; till PERSON]
— jfr O-, UNDER-, ÖVER-PERSONLIG.
1) som är en person, som är ett tänkande, kännande, viljande väsen; numera nästan bl. om annat (särsk. högre) väsen än människan; särsk. i uttr. (tro på) en personlig Gud; jfr PERSON 2. Almqvist AmH 2: 124 (1840). Tron på en personlig Gud hör till Religionens väsende. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Människan är .. en personlig varelse, d. v. s. hennes medvetande rör sig i förståndets, känslans och viljans grundformer. Ahnfelt o. Bergqvist 131 (1895). Vannérus Ateism 18 (1902). Tron på en personlig djäfvul. Djäfvulsstrid. 62 (1909).
2) (numera föga br.; se dock a, b o. d) som tillhör l. gäller l. hänför sig till person(er), särsk. i motsats till sak(er); stundom: som består av personer; jfr PERSON 2. Det är bekant, att, enligt gamla Germaniska begrepp, all lag var personlig, fästad vid slägt och födsel, ej vid territorial-gränsor. Geijer I. 1: 43 (1818). Teaterstycken, som .. skildra .. hela den personliga omgifning, i hvilken .. (hjälten) genom sin födelse var bestämd att inträda. Lysander Faust 3 (1875). — särsk.
a) (hos Geijer o. i anslutning till dennes språk) i uttr. det personliga, det som (i det historiska skeendet) utgöres av personers vilja o. handlingar; jfr 4. Om någon ting är klart af Historien, så är det detta: att det personliga i henne är vigtigast. Hon är ej en följd af satser och sanningar, utan af vilja och handlingar: ej theoretisk, utan praktisk. Geijer SvFolkH 2: 239 (1834); jfr: Det personliga är det högsta i historien! Strindberg NRik. 36 (1882).
b) (i fackspr., fullt br.) om skatt l. avgift: lagd på person (o. icke på jord l. förmögenhet); som utgår efter huvudtalet. (Bevillningen) var ganska dryg; och såsom endast personlig, icke grundad på förmögenhet, väckte den alltför mycket motstånd. Malmström Hist. 5: 146 (1877). Reuterskiöld Grundlag. 921 (1926).
c) (†) i uttr. personlig borgen, borgen för att ngn icke skall avvika från viss plats l. för att ngn efter viss tid skall åter ställa sig till myndigheternas förfogande. Schmedeman Just. 597 (1669).
d) (i fackspr., fullt br.) i uttr. personlig omröstning, vid vilken de röstande utgöras av personer (o. icke av kollektiva enheter). Ekelund 1FädH II. 2: 199 (1831).
e) (numera knappast br.) om ord: personbetecknande. Personliga masculiner och femininer. 2SAH 1: 190 (1801).
3) som tillhör l. gäller osv. enbart viss bestämd person; jfr PERSON 2.
a) om förmån, befattning o. d.: som tillhör l. inrättats för viss bestämd person. Schönberg Bref 1: 203 (1778). Den åt professor Nilsson-Ehle vid universitetet i Lund inrättade personliga professuren i ärftlighetslära. BtRiksdP 1931, I. 6: nr 57, s. 13.
b) telef. om rikssamtal: som begäres (till visst nummer o.) med bestämd person; äv. övergående i bet. 5. Ring Stockholm 11392 och begär ett personligt samtal med direktör N. eller ett samtal med direktör N. personligen. För personliga samtal utgår särskild avgift. RTKatal. 1922, 1: XII. jfr: Vid beställning af samtal till viss person, skall tydligen angifvas att det gäller honom personligen. RTKatal. 1903, 1: V; jfr 5.
4) som tillhör l. gäller osv. ngn l. ngra ss. mänsklig(a) individ(er) o. icke ss. innehavare av tjänst l. ämbete l. ss. medlem(mar) av l. representant(er) för en kollektiv enhet o. d.; individuell; privat, enskild; som hänför sig till l. ger uttryck åt ngns inre (andliga) liv l. väsen; vari l. varmed ngn (andligt) är olik andra l. visar sig oberoende av förebilder l. normer l. fritt ger uttryck åt sina tankar l. känslor; jfr PERSON 3, 4. Hans hustru hade (stor) personlig förmögenhet. Detta är mina personliga tillhörigheter. Han hade gjort en stor personlig förlust. Stå efter personliga fördelar. Personliga förhållanden l. skäl hindra mig från att osv. Ha stor personlig charm. Ha många goda personliga egenskaper. Ett stort personligt fel hos honom var att osv. Personlig duglighet, personligt värde. Utveckla sin personliga särart. Personlig fåfänga, ärelystnad. Han tillvann sig varma personliga sympatier. Ha personlig högaktning för ngn. Ha många personliga vänner, ovänner, fiender. Jag för min personliga del anser att osv. Det är min personliga uppfattning att osv. Ingen annan åtskilnad gjorde Hennes Maj:t imellan Sina undersåtare, än den personlig förtjenst gjorde. HC11H 6: 132 (c. 1700). (Då jag blev utnämnd till biskop i Linköping) vardt jag .. en long stund öfverhopad af personliga lyckönskningar af alla try ståndens närvarande ledamöter. Rhyzelius Ant. 139 (c. 1750). (Lagstiftarna) hafva .. gifvit arfvingarne .. valet mellan att afträda boet till konkurs eller att ikläda sig personligt ansvar för boets gäld. Winroth ArfvAnsv. 158 (1879). Hvarje adelsmans personliga betydelse skulle ökas, i den mån ståndet blefve fåtaligare. De Geer Minn. 1: 204 (1892). Ett annat grunddrag för vården å svenska sjukhus är den känsla av personligt tillmötesgående, som patienten där erhåller. Sjövall o. Höjer 156 (1929). Temperamentsfullt och personligt var alltid Meyers uppträdande, icke minst när han talade. OoB 1931, s. 206. SvD(B) 1950, nr 53, s. 9. — särsk.
a) jur. i uttr. personliga rättigheter, rättigheter (dels rätten till liv, ära o. integritet, dels vissa privaträttsliga rättigheter) som äro knutna till ngns person. SvUppslB 21: 443 (1934).
b) språkv. om stil. Om det konventionella och traditionella blir förhärskande (hos den talande l. skrivande), uppkommer en övervägande opersonlig stil; får däremot det individuella och subjektiva råda mest, kallar man stilen personlig. VerdS 163—164: 19 (1909).
c) som tillhör l. gäller ngn l. ngra i motsättning till en angelägenhet som berör honom l. dem l. till en fråga som är föremål för diskussion; som (i en muntlig l. skriftlig framställning) går in på en l. flera personers yttre l. inre egenskaper l. privata förhållanden; riktad mot l. gällande ngns personlighet. Samtalet tog en personlig vändning. Personliga allusioner. Kellgren (SVS) 4: 309 (1783). Til .. (läsarnas) nöje .. tillåter (författaren) sig de gröfsta personliga förolämpningar. Höijer 4: 307 (1797). P. Olson .. var en stortalare, redig, lugn, aldrig personlig. KyrkohÅ 1941, s. 204 (i handl. fr. 1868). (Tidningens omdömen) voro skarpa .. men öppna och riktade på sak, aldrig lömska eller personliga. 3SAH 3: 440 (1888). Personligt skandalskriveri. SvLittH 1: 385 (1919).
5) som hänför sig till l. gäller ngn l. ngra direkt; som ngn l. ngra gör(a) själv(a) o. icke gm ombud l. ställföreträdare o. d.; grundad på fysisk samvaro l. direkt upplevelse; jfr PERSON 3, 4. Personlig inställelse l. närvaro. Lära känna ngn gm personlig samvaro. Anhålla om ett personligt sammanträffande. Avlägga ett personligt besök hos ngn. Nær oc hwar wij besthe tilfelle haffwa ath komma tiil ith personligit möthe och samtal. G1R 1: 282 (1524). Tå .. (konung Atanariks) lijk skulle .. nedleggias, beprydde Keysaren thes begängelse medh sin personlige närwarelse. Schroderus JMCr. 426 (1620). (K. XI) undvek helst den personliga beröringen med främmande sändebud. Carlson Hist. 5: 8 (1879). Tvistemål återförvisat till underrätten för svarandens personliga hörande. 1NJA 1922, s. 397. — särsk.
a) om telefonsamtal; se 3 b.
b) ss. adv. (jfr c slutet); numera i sht i formen personligen. Nær wij personlige komma eder tiil orda. G1R 1: 138 (1523). Dee gode Herrer, som persohnligen haffva varit tillstädes vidh samma consilio. RP 6: 136 (1636). Meddelande i slutet kuvert med påskrift ”personligen” får .. icke delges annan än adressaten. ArtillRegl. 1940, 2: 39.
c) om bekantskap: som uppkommer l. uppkommit gm personligt sammanträffande l. personlig samvaro; äv. om kunskap l. erfarenhet o. d.: som ngn fått direkt (gm egna upplevelser); självupplevd. Kellgren (SVS) 4: 347 (1784). Göra personlig bekantskap med en. Weste (1807). Också när han (dvs. Ibsen, i Brand) frammanade bilden av den ödsliga fjällvidden hade han ett personligt minne att falla tillbaka på. SvD(B) 1950, nr 55, s. 10. särsk. ss. adv. (jfr b); numera företrädesvis i formen personligen. Thorild Bref 1: 154 (1787). Min mig personligt obekanta onkel .. låg på sitt yttersta. Bremer TecknHvard. 1: 140 (1828). Värden känner personligen alla sina gäster. Hedenstierna FruW 204 (1890).
6) [efter motsv. anv. i ä. t.; jfr PERSON 4 c] (†) ståtlig, reslig. Till theras växt och lekamen skola the (dvs. göterna) hafva varit reesige, personlige och stoorlemmadhe. LPetri Kr. 13 (1559). Marsken var reesig och en personlig man till vext. Därs. 121.
7) språkv. motsv. PERSON 9.
a) om pronomen: som är substantiviskt o. betecknar ngn l. ngt ss. första l. andra l. tredje personen. Moberg Gr. 34 (1815). Beckman SvSpr. 64 (1904).
b) (numera knappast br.) om verb: som kan nyttjas i alla de tre personerna ss. predikat till ett subjekt med bestämd betydelse. Enberg SvSpr. 144 (1836). Schiller SvSpr. 74 (1855). Sundén (1888).
c) [utvidgad anv. av b] om sats l. uttryck l. satskonstruktion: som innehåller l. uppbyggts med ett subjekt med bestämd betydelse; äv. om subjekt i dylik sats. En personligt konstruerad sats. Många i svenskan opers. uttryck återgifvas på franska personligt. Gullberg o. Edström FrSkolgr. 100 (1895). Wallin GrSubj. 33 (1936).
Ssg: PERSONLIG-GÖRA, v., -ing.
1) [försvenskning av personifiera] (i skriftspr., mindre br.) till 1: personifiera (ngt). Ling Edd. 79 (1820). Personliggörandet av abstrakta begrepp. Mjöberg Stilstud. 88 (1911).
2) (i högre stil) till 4: sätta sin personliga prägel på (ngt). Hon tillförde Petrus Hammars hem hela skatten av sin nedärvda kultur, fördjupad och personliggjord genom de ensamma årens målmedvetna arbete. Oterdahl En 174 (1927).
Avledn.: PERSONLIGAD, p. adj. (†) till 1: personifierad; förkroppsligad. Vill ni se olycksaligheten personligad? Leopold 3: 91 (1802, 1816). JGOxenstierna 4: 78 (1815). (Wetterstedt) var till tänkesätt, till känslor, till hela sitt väsende den personligade humaniteten. 2SAH 19: 281 (1838).

 

Spalt P 722 band 20, 1952

Webbansvarig