Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PENINSULA penin4sula l. -ɯla, r. l. f.; best. -an; pl. (tillf.) -or; förr äv. PENINSEL, r. l. f.; pl. -insler (Eurenius Atl. 9 (c. 1724)); förr äv. PENINSUL, r. l. f.; best. -en.
Ordformer
(-insel 1658—1754. -insul 1652—1711. -insula 1837 osv.)
Etymologi
[jfr t. o. eng. peninsula, fr. péninsule; av lat. paeninsula, peninsula, av paene, pene, nästan (jfr PENEPLAN), o. insula, ö (jfr INSEL)]
(numera bl. mera tillf.) halvö; förr äv. i uttr. peninsul av (en flod), halvö i (en flod). NorrbHembSkr. 1: 90 (1652). KKD 5: 41 (1709: af). Hela Sverge är en Peninsel. Eurenius Atl. 104 (c. 1724). Den indiska peninsulan. Martinson Kap 117 (1933).
Avledn.: PENINSULÄR1004 l. 0104, adj. [av fr. péninsulaire; jfr insulär] (i fackspr., numera mindre br.) som utgör l. befinner sig på l. härstammar från en halvö; som tillhör l. har avseende på (invånarna på) en halvö. De peninsulära delarne af Skandinavien. Fries BotUtfl. 3: 162 (1856, 1864). Den kubanska och den peninsulära intelligensen. Klercker Cuba 232 (1898; med syftning på invånarna på Pyreneiska halvön).

 

Spalt P 584 band 19, 1952

Webbansvarig