Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PASSOPP pasop4, äv. (numera mindre br.) PASSUPP -up4, sbst.; i bet. 1 m.||(ig.); best. -en; pl. (mera tillf.) -ar l. -er.
Ordformer
(-opp 1750 osv. -upp 1842—1935)
Etymologi
[jfr d. pasop; till passa opp resp. upp (se PASSA, v.1 särsk. förb.); jfr Hjelmqvist ImperSubst. 142 f., 160 f.]
1) (ngt vard.) person (särsk. pojke, ngn gg flicka) som passar upp (med personliga tjänster åt ngn, med ärenden o. d.); jfr UPPASSARE, SPRINGPOJKE, BETJÄNT. Hülphers Dal. 272 (1762). Jag var då pojke och lätt matros uppå skutan, / Utkik på toppen liksom pass-opp i kajutan. Sehlstedt 1: 104 (1850, 1861). (Drängpojken) blef husbondens gunstling och allas passopp. Benedictsson Ber. 159 (1885). Oterdahl En 69 (1927; om flicka).
2) (föga br.) i uttr. stå på passopp, stå till reds att passa upp ngn, ”stå på pass”. Hoppe (1892). Auerbach (1913). — Anm. Ordet har (i sht i ä. tid) ofta använts ss. hundnamn, t. ex.: Ehrenström Öfverd. 55 (1739). Ta och kör ut Passopp genast. Wranér SkStug. 156 (1886).
Ssgr (till 1; delvis uppfattade ss. bildade direkt till passa upp; ngt vard.): PASSOPP-FLICKA, f. Wahlström FarD 121 (1920). —
-POJKE. Nordlund Orm. 49 (1925).

 

Spalt P 438 band 19, 1952

Webbansvarig