Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PANKA paŋ3ka2, v. -ade.
Etymologi
[avledn. av PANK, adj.]
1) (†) bli utan pängar, göra konkurs. Nordforss (1805). särsk. i uttr. bli pankad, bli utblottad. Han .. vardt till sluts så pankad, att han ej hade en fyrk qvar. Almqvist Mål. 19 (1840).
2) (i vissa trakter, starkt bygdemålsfärgat) bli uttröttad, bli ”slut”. Ett par bra hästar som aldrig pankade. Wester Lěskov Förtroll. 38 (1929). jfr: Panka .. (dvs.) möda sig. WoJ (1891).
Särsk. förb.: PANKA UT. [jfr pank, adj. 1 a] (†) till 1: bli utblottad, göra konkurs. Lindfors (1824). Lundell (1893). jfr utpankad.

 

Spalt P 126 band 19, 1952

Webbansvarig