Publicerad 1952   Lämna synpunkter
PAFF paf4, sbst.1, r. l. m.; best. (tillf.) -en.
Etymologi
[jfr lt. o. t. paff, holl. paf; sannol. väsentligen bildat till PAFFA, v.2 (jfr sådana mönsterbildande ordpar som KNALLA: KNALL, SMÄLLA: SMÄLL o. d.), delvis möjl. dock substantivering av PAFF, interj.]
(mindre br.) (slag l. stöt o. d. som åtföljes av) knallande l. (dovt l. dämpat) smällande ljud; smäll. FoU 21: 347 (1808). Strömberg Tjuvp. 52 (1916).

 

Spalt P 38 band 19, 1952

Webbansvarig