Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OXEL, sbst.3, r. l. m. l. f. (GbgMag. 1762, s. 200, Sundblad GBruk 153 (1888)), äv. n. (Landsm. 2: XL (1722)); ss. n. best. oxelet; ss. r. l. m. l. f. pl. oxlar (Sundblad GBruk 153, 319 (1888)).
Etymologi
[fsv. oxl, oxla; jfr d. dial. oksel, ovsel, øksel, nor. dial. øksl, øksle, isl. ǿxl, ǿxli; besläktat med VÄXA]
(†) på människo- l. djurkropp: utväxt, växt, svulst. Landsm. 2: XL (1722). En sadel-bruten röd häst, med .. en oxel på et af bakbenen. GbgMag. 1762, s. 200. Oxlar och bråskartade utväxter botas genom att en döds hand lägges på det sjuka stället. Sundblad GBruk 153 (1888).

 

Spalt O 1746 band 19, 1951

Webbansvarig