Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
3) hovslag. om hov (l. klöv) l. häst o. d.: som l. vars hovar (l. klövar) icke (av)värkats. Salander Gårdsf. 61 (1758). —
OVÄRKLIG. [jfr t. unwirklich] icke värklig; som icke existerar (l. som förefaller att icke existera) i värkligheten; som existerar endast i tanken l. fantasien o. d.; irreal; stundom: diktad, fiktiv; äv.: värklighetsfrämmande. Inbillningen framställer ofta det overkliga såsom verkligt. Grubbe FilosOrdl. (c. 1845). Det (är) overkligt, att .. (en triangel) har två räta vinklar. Wikner Tidsex. 26 (1888). Scenens overkliga värld. Lundquist Wilde Spök. 76 (1906). (Molière) är ofta overklig och schematisk. Wrangel Dikten 269 (1912). —
OVÄRKLIGHET3~200 l. ~002. [jfr t. unwirklichkeit; delvis avledn. av ovärklig] egenskapen l. förhållandet att vara ovärklig; äv. konkretare, om ngt ovärkligt, särsk. (i sht i pl.) om förhållande(n) l. ting l. händelse(r) o. d. som icke existerar (existera) i värkligheten. Möller (1807). Idealismens grundtext är .. den yttre verldens overklighet. Leopold 4: 224 (c. 1820). Larsson Psyk. 45 (1910; i pl., konkretare).
1) som icke befinner sig i l. utövar ngn värksamhet, som ingenting uträttar; (som förhåller sig) passiv; äv.: böjd för att ingenting uträtta, loj, trög o. d.; äv. i utvidgad anv., om tillstånd l. handlingssätt o. d.: som utmärkes av att ingenting uträttas, som kännetecknas av passivitet l. lojhet o. d.; särsk. om tid: varunder ingenting uträttas; stundom svårt att skilja från 2. Murberg FörslSAOB (1791). Lehnberg .. skylles för att vara overksam och efterlåten som embetsman. Choræus Bref 135 (1803). Overksamma dagar. Lundström SkenGavl. 15 (1914). Individen får inte stå .. och overksam slöstirra, när det går en annan individ illa. Jensen Carlé Amer. 99 (1920). (†) Aldrig har någon ärhållit .. (ett lyckligt liv) igenom en lat och overksam önskan. Lantingshausen Young 2: 93 (1790).
2) som är utan (avsedd l. tillräcklig) värkan; värkningslös, ineffektiv; särsk. om preparat l. (läke)medel o. d. O-verksamt medel. Murberg FörslSAOB (1791). Alla spärrningar af vatten-leder och vad äro overksamma om de icke försvaras af artilleri och handgevär. Hazelius Bef. 173 (1836). Vid avkylning under noll bli enzym overksamma. Smith OrgKemi 180 (1938). —
OVÄRKSAMHET3~200 l. ~002 (ove´rksamhet Weste). [jfr t. unwirksamkeit; väsentligen avledn. av ovärksam] egenskapen l. förhållandet l. tillståndet att vara ovärksam. Möller (1790).
2) (numera föga br.) motsv. ovärksam 2: värkningslöshet, ineffektivitet. De vanliga medlens overksamhet. Murberg FörslSAOB (1791). Hammar (1936).
OVÄRKSTÄLLBAR3~002 l. ~020. (i skriftspr.) som icke kan värkställas l. utföras; outförbar; orealiserbar; ogörlig; förr äv. (om lag): omöjlig att uppfylla l. efterleva. Lefrén Förel. 3: 292 (1817; om order). Thomander Pred. 2: 399 (1849; om lagar).
OVÄRKSTÄLLD3~02, äv. ~20, p. adj. (numera bl. mera tillf.) icke värkställd, outförd. Schultze Ordb. 4870 (c. 1755). —
OVÄRKSTÄLLELIG (overkstä´llelig Weste). (†) ovärkställbar, outförbar; jfr ovärkställig 2. Weste (1807). Dalin (1855).
Avledn.: ovärkställelighet, r. l. f. (†) ovärkställbarhet, outförbarhet. Lindfors (1824). Dalin (1855). —
OVÄRKSTÄLLIG. [jfr t. unwerkstellig] (†)
1) förhållandet att ngt icke värkställes l. utföres l. går i värkställighet; bristande värkställighet, uteblivet värkställande; jfr ovärkställig 1. Sahlstedt (1773). ÖoL (1852).
OVÄRLD. (i vitter stil, mera tillf.) onormal (o. farlig l. övernaturlig) värld; jfr o- 2. (Fartyget) dök .. ned i de mörkbruna granitklippornas härliga, men brydsamma ovärld. Högberg Frib. 188 (1910). Stenius HelgKlost. 135 (1934). —
OVÄRLDSLIG. icke världslig l. världsligt sinnad; särsk.: som icke angår resp. som fäster ringa l. intet avseende vid det timliga l. jordiska; äv.: världsfrämmande. BL 13: 157 (1847). Hellberg FrödingM 66 (1925; om livsåskådning). En ovärldslig, opraktisk, älskvärd fantast. Lundgren BrSolkl. 118 (1932).
OVÄRPT, förr äv. OVURPEN, p. adj. om ägg: (ännu) icke värpt l. lagd; utom tillf. bl. i nedan anförda ordspr. Owurpne Ägg, äre owissa Ungar. Grubb 660 (1665). —
OVÄRSAM. [jfr ä. t. (o. t. dial.) unwehrsam] (†) som icke kan försvara sig l. göra (väpnat) motstånd, icke vapenför. KKD 11: 227 (1704). —
Spalt O 1725 band 19, 1951