o- | SAOB

Publicerad 1951

O- ssgr (forts.):

OVULING, se ovåling. —

OVUNNEN, p. adj. [fsv. ovunnin]

1) (†) icke övervunnen; obesegrad. Schroderus Dict. 208 (c. 1635). Verelius 302 (1681).

2) (mera tillf.) icke vunnen. Widekindi KrijgH 256 (1671). Flensburg KyrklT 71 (1896; om andliga segrar). särsk.

a) (numera knappast br.) om fästning l. ort o. d.: ointagen. Widekindi KrijgH 104 (1671). På then Småländske sijdan war Borckholm än tå owunnit. Dens. G2A 92 (c. 1676).

b) (†) i n. sg., bildande en adverbiell satsförkortning. Ingen Crönes owunnet .. (dvs.) Dhen som intet haar kiämpat, och fått seger, han bär ingen Krantz dherifrå. Grubb 397 (1665).

3) om förmögenhet l. egendom, i uttr. vunnet och ovunnet, se vinna.

4) (†) icke förvunnen till ngt brott. Ohörde, ovundne och odömde. HSH 15: 323 (1760). —

OVUREN, adj., se ovålen. —

OVUREN, p. adj., se ovulen, p. adj. —

OVURPEN, se ovärpt. —

OVUXEN, p. adj.

1) (tillf.) icke fullvuxen, icke utvuxen. KKD 10: 114 (1708; om häst). Det ovuxna hos Strindbergs .. prins Erik. Vi 1949, nr 6, s. 26.

2) (†) i uttr. ovuxen ngt, icke vuxen ngt, icke mogen för ngt. Oldberg Pedag. 200 (1843). —

OVYRDELIGEN, se ovördeliga. —

OVYRDEN, se ovålen. —

OVYRDIG, se ovålig, adj.2 —

OVYRDNAT, se ovördnad. —

OVÅGAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som man icke vågat l. försökt sig på. Linc. Nn 6 b (1640). SvTyHlex. (1851). —

OVÅLELIG, se ovårdlig.

Spalt O 1704 band 19, 1951

Webbansvarig