Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OVARLIG, adj.; adv. -a (†, Ordspr. 12: 18 (Bib. 1541), Geijer I. 3: 280 (1816)), -en (†, Schroderus Os. 2: 649 (1635), Möller (1790, 1807)), -t. (-lig(h)it, n. 15611681) [fsv. ovarliker; jfr isl. úvarligr]
1) (numera knappast br.) oförsiktig, ovarsam, vårdslös; obetänkt; med sakligt huvudord: som röjer l. är uttryck för bristande varsamhet osv. Han .. ær noghot owarligh j sin ordh. G1R 4: 25 (1527). Then ther owarligha talar, han stinger såsom itt swerd. Ordspr. 12: 18 (Bib. 1541). Lagerlöf Liljecr. 251 (1911). jfr: (Det) gäller .. att akta sin skalle för ovarliga stötar. Melin AmazUrskog. 23 (1929).
2) (†) ss. adv.: oförberett, oväntat. (Jarlen Skule var) en så föreviser mann om flästa saker, at fåå skedde honom ovarliga. Björner HalfdÖst. 4 (1737).
Avledn.: ovarlighet, r. l. f. (numera föga br.) till 1: oförsiktighet. Murberg FörslSAOB (1791).
OVARNAD, p. adj. (numera bl. tillf.)
1) som icke blivit varnad, som icke varnats. Gustaf II Adolf 152 (1617). Han gick dock icke dit ovarnad. Östergren (1934). särsk. (†) ss. adv.: utan föregående varning. Balzer Russow .. skall .. göre vrfheide, att han så owarnedt eller hemelige icke skall .. tilfoge Peter Reichenbergh nogon skade. 3SthmTb. 1: 307 (1595).
2) om ngt sakligt: för vilket varning icke meddelats. Vinga har (bland vissa uppräknade platser) det största antalet ovarnade stormar. LfF 1907, s. 103.
OVARSAM3~02, äv. ~20. jfr ovarsamligen. icke varsam, icke försiktig; slarvig, vårdslös; obetänkt; äv. med sakligt huvudord: som röjer l. är uttryck för l. beror på bristande varsamhet. (Alexander den store) hwilken the wiste .. wara mycket owarsam til at wåga sigh uthi strijden fram. Sylvius Curtius 675 (1682). Then ovarsamt med eld omgår .. böte fem daler, äntå at ingen skada sker. BB 24: 1 (Lag 1734). Lastbilschauffören dömdes för ovarsamt körande till 10 dagsböter à 3 kr. UNT 1933, nr 230, s. 2. Lo-Johansson Stat. 1: 136 (1936). (†) Någres här i Riket publicerade owarsamme Böcker. HC11H 14: 91 (1664). särsk. i uttr. ovarsam om ngt, icke aktsam l. mån om ngt; ovarsam om sig, icke aktsam om sig själv. Ovarsam om sina saker. Murberg FörslSAOB (1791). Almqvist Skälln. 39 (1838).
Avledn.: ovarsamhet (ova´rsamhet Weste), r. l. f. förr äv. i konkretare anv. Schmedeman Just. 1168 (1687). Ovarsamhet i mat och drick. Nordberg C12 2: 603 (1740). Polyfem IV. 45: 2 (1811; konkretare, om olämpliga uttryck m. m.). Hans stora ovarsamhet om sin helsas bevarande. Ahnfelt Rääf 214 (i handl. fr. 1829); jfr ovarsam slutet. —
OVARSAMLIGEN (ovarsa´mligen Weste), adv. -ligare. (-liga 1734. -ligen 17101828) [jfr ovarsam] (†) icke varsamt l. försiktigt, ovarsamt, vårdslöst. Schmedeman Just. 1478 (1696). Hvar som ovarsamliga, i lek och skämt, til annars död vållande är; böte (osv.). MB 28: 5 (Lag 1734). Heinrich (1828).
OVASS, adj. om kniv o. d.: icke vass, slö. Serenius (1734; under edgless). Den värk och sveda, som den ohvassa rakknifven hade vållat mig. Waldenström Österl. 623 (1896).

 

Spalt O 1671 band 19, 1951

Webbansvarig