| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
OUTSÄGLIG ω3~ɯtsä2glig, stundom -säj2-, ngn gg 1040, äv. (numera föga br.) OUTSÄGELIG ω3~ɯtsä2gelig, stundom -säj2-, ngn gg 10400 (outsä´jelig Weste), adj. -are (gradf. dock bl. mera tillf., Lundell (1893), Östergren (1934)). adv. = (†, Schroderus Os. III. 2: 26 (1635), HFinlÖ 410 (c. 1730)), -A (†, Holm NSv. 26 (1702), Rönigk Fresenius 292 (1753)), -EN (2RA I. 1: 348 (1723) osv.), -T (Murberg FörslSAOB (1791) osv.).
1) (numera bl. tillf.) om ljud, ord, namn o. d.: omöjlig att uttala l. säga, outtalbar. Han wardt vpryckt til Paradijs, och hörde owthsäyeligh ord, huilken ingen menniskia säya kan. 2Kor. 12: 4 (Bib. 1541; Luther: unaussprechliche Wort, wilche keyn mensch sagen kan; jfr motsv. bibelställe i Bib. 1917, återgivet under 2). Sednare hafva ett par Ryssar uttömt hela sitt lands kalender för att uppleta outsägliga namn. Skogman Eug. 1: 249 (1854).
2) (numera bl. tillf.) om ord l. namn: som man icke får säga l. nämna. (Dessa skrivtecken) sades icke vara tillåtet att nämna, emedan de .. föreställde den högsta Gudens outsägliga namn. 2VittAH 11: 11 (1822). Att han blev uppryckt till paradiset och fick höra outsägliga ord, sådana som det icke är lovligt för en människa att uttala. 2Kor. 12: 4 (Bib. 1917; NT 1526: heemligh; Vulg.: arcana verba, quæ non licet homini loqui; jfr motsv. bibelställe i Bib. 1541, återgivet under 1).
3) (numera bl. tillf.) som icke kan återgivas med ord l. i tal; som man icke kan uttrycka l. beskriva med ord, som man saknar ord l. uttryck för; jfr 4. Schultze Ordb. 3886 (c. 1755). Om der i ditt hjerta uppstår en känsla, djup, oändlig, outsäglig: du kan icke uttala, icke beskrifva henne; den kan icke rymmas i ord. Tegnér (WB) 8: 60 (1836). Musikens innehåll kan skaldekonsten endast liknelsevis antyda; affekterna kan den blott torftigt återge, de äro outsägliga. 2NF 25: 869 (1917).
4) [specialfall av 3] (utom i a företrädesvis i religiöst l. högtidligt spr.) så beskaffad (särsk. så stor l. intensiv l. vacker l. svår) att man icke kan uttrycka l. beskriva ngt sådant med ord l. att ord icke räcka till för att återge ngt sådant, obeskrivlig, namnlös; som är utan like, ”sällspord”; oerhörd, ofantlig, oändlig, väldig. Efter tu hafwer hört j thenne Catechismo, om alla the stora och ovthsäyelige wälgerningar, som Gudh tigh bewijst hafwer. Carl IX Cat. Y 1 b (1604). H. K. M:tz outhseijelige mödho, beswär och wakande för Fäderneslandzens och sine trogne undersåthares wälfärd. Stiernman Riksd. 1290 (1657). Aftonrodnadens outsägliga färgspel. Atterbom Minn. 487 (1818). Den outsägliga nåden att vara födde inom ett christet land. Rundgren Minn. 2: 213 (1870, 1883). En verklig ormdrake, jättestor, förfärlig att skåda och på allt vis outsäglig. Högberg Jim 217 (1909). — särsk.
a) (fullt br.) ss. bestämning till ord betecknande känsla, känslotillstånd, sinnesstämning (glädje, sorg, lättnad, lidande) o. d.; oftast liktydigt med: oerhört stor resp. svår, intensiv. PErici Musæus 1: 16 a (1582). Effther döden iag förventer, en ovthseghelig frögd. Visb. 1: 249 (c. 1620). En obeskrifweligh plåga, ett outhsägligit qwahl. 2Saml. 1: 114 (c. 1669). Om ni viste .. hur outsägeligt jag lider. Eurén Kotzebue Cora 123 (1794). Outsägligt lycklig kände jag mig då. De Geer Minn. 1: 105 (1847, 1892). Det var en outsäglig lättnad. Siwertz Förtr. 61 (1945).
b) ss. bestämning till ord betecknande egenskap (särsk. storlek o. d.) hos en sak: ofantlig, väldig, kolossal; oändlig(t stor); oerhörd. Han sågh til sigh komma vthi sin Kammar en swart Hund, outhsäyeligh stoor, och medh brinnande Ögon. Schroderus Os. III. 2: 26 (1635). En outsäijelig tiock dimba. HFinlÖ 410 (c. 1730). Gud vare tack för hans outsägligt rika gåva. 2Kor. 9: 15 (Bib. 1917). En outsäglig hetta. Östergren (1934). Denna outsägligt milda blick. Krusenstjerna Fatt. 1: 19 (1935).
c) (†) ss. bestämning till ord betecknande ngt mer l. mindre konkret: oändligt l. fantastiskt stor, väldig, ofantlig. Sweriges Rijkes Befästningar j Lifland som Sweriges Crone så månge tappre Män och en ovthsäijeligh Penning kostat hafwe. Chesnecopherus Skäl Rrr 3 a (1607). Cardinalen (Mazarin) har lämnat en outsäjelig rikedom efter sig, öfver 100 millioner estimerad. Ekeblad Bref 2: 245 (1661). Vid hans armboge .. thronade det outsäjliga stenfatet, hvari alla (de rensade) äpplena kastades. Almqvist TreFr. 2: 125 (1842). Dens. Smar. 467 (1845).
d) (†) i vissa speciella anv.
α) i uttr. outsäglig(t) tack, ss. uttr. för oändligt stor tacksamhet. Geijer Brev 98 (1811). AnderssonBrevväxl. 1: 9 (1846).
β) i uttr. det är så ledsamt, att det är outsägligt, det är så ledsamt att man ”inte kan säga det” l. dyl. Förty jag må bekänna, att det så ledesamt är i detta vädret, att det outhseyeliget är. Ekeblad Bref 1: 16 (1649; rättat efter hskr.).
δ) närmande sig bet.: oändligt liten; jfr OUTSÄGBAR 3 slutet. Ett syninstrument, hvarigenom man sättes i stånd att se outsägelig ting. Leopold 4: 35 (c. 1820).
ε) ss. adverbiell bestämning till ett verb: oerhört intensivt l. dyl. Ferdinand kysste väl så outsägligt sin Amandas hand till försoning. Almqvist DrJ 117 (1834).
1) till 3: förhållandet att ngt icke är möjligt att uttrycka med ord. Atterbom PhilH 412 (1835). särsk. (†) konkret, om ngt som icke kan uttryckas med ord l. beskrivas. Höj du dig närmare Gud. För at känna outsäjligheter. Thorild (SVS) 1: 450 (1782).
Spalt O 1646 band 19, 1951