Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OSTAGIER, r. l. m., om person m.||ig.; pl. -er.
Etymologi
[av ä. holl. ostagier (mnl. ostagier) l. ä. fr. ostag(i)er; jfr ä. eng. (h)ostager; av ffr. (h)ostagier, avledn. av ostage (fr. otage); jfr it. ostaggio, ostatico, mlat. (h)ostaticum (om person: hostaticus); av omtvistat urspr.; sannol. av ett vulgärlat. obsidaticum, avledn. av senlat. obsidatus, till lat. obses (gen. -sidis), gisslan, till ob (jfr OBDUCERA) o. stammen i sedere, sitta (jfr SITTA)]
(†) gisslan; äv.: borgen. (En trupp på skidor) kunde .. stiäla sig .. in på de Norrske, sökiandes at bringa med sig Ostagierer eller gissel för Brandskatt. HSH 3: 198 (1713). Biurman Brefst. 158 (1729).

 

Spalt O 1493 band 19, 1951

Webbansvarig