Publicerad 1951   Lämna synpunkter
OSEDLIG ω3~se2dlig, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(o- 1817 osv. v- 1540. -sed- 1817 osv. -sede- 1540)
Etymologi
[fsv. osidhliker, ohövisk; jfr isl. úsiðligr, icke överensstämmande med goda seder, t. unsittlich, omoralisk; av O- 1 o. SEDLIG]
1) (†) stridande mot god sed, ohyfsad. Med stort puckerij, slagzmåll och andre vsedelige åthheffuer. G1R 13: 173 (1540).
2) som bryter mot l. står i strid med sedelagen, omoralisk; numera nästan bl.: som i fråga om könslivet bryter mot l. står i strid med vad sedelagen fordrar, sedeslös, otuktig. Hammarsköld KonstH 196 (1817). En osedlig menniska. Dalin (1855). Osedliga böcker. Strindberg NRik. 70 (1882). Nedfölle människan genom det osedliga handlandet till potensen af ett djur, så skulle hon (osv.). Nyblæus Forskn. III. 2: 124 (1888). Ett osedligt leverne. Hellström Storm 127 (1935).
Avledn.: OSEDLIGHET, r. l. f. till 2. FörslSkolordn. 1817, s. 30. Under medeltiden var osedligheten stor. Hildebrand Medelt. 1: 466 (1884). (tillf.) konkret, om osedlig bild. Zetterström SällskRol. 40 (1945).
Ssgr: osedlighets-apostel. nedsättande om person (i sht författare) som anses uppmana till l. försvara osedlighet. Lundegård Prins. 105 (1889). OoB 1931, s. 368.
-bok; pl. -böcker. osedlig bok. Hedén 4: 93 (1924).
-författare. författare som skrivit en l. flera osedliga böcker o. d. 2NF 1: 679 (1903).
-näste. jfr näste, sbst.4 2 b. KarlstT 1895, nr 1696, s. 3.

 

Spalt O 1413 band 19, 1951

Webbansvarig