| Publicerad 1951 | Lämna synpunkter |
O- ssgr (forts.):
1) som icke är rymlig; som icke rymmer tillräckligt; trång; (för) liten. Gustaf II Adolf 66 (c. 1620; om läger). Gården .. ganska liten och orymmelig. BoupptVäxjö 1749. Theatern var liten och orymmelig. GJEhrensvärd Dagb. 1: 218 (1777). Murberg FörslSAOB (1791).
2) svår att få rum för. Då jagh går i byen så tager jag dett lille (besmanet) medh migh, dy det andra war så longt och orymmeligitt. BtÅboH I. 13: 99 (1638). —
ORYMME l. ORYMMA, sbst. (oryme 1623. orymma c. 1645) [sv. dial. (Gotl.) orymme; jfr isl. úrúm, n., brist på utrymme; ytterst till rum, sbst. resp. adj.; jfr utrymme] (†) brist på utrymme l. rum; trånghet. (Ingen vill mottaga den skrymmande lådan) för oryme skuldh. 1MeddRArk. 4: 24 (1623). För .. (bistockarnas) orymma skull kunde .. (bina) icke mera .. någon Honung försambla. IErici Colerus 2: 113 (c. 1645). —
ORYNKAD, förr äv. ORYNKT, p. adj. (-ad 1853 osv. -t 1791—c. 1817) (tillf.) icke rynkad; utan rynkor; om panna dels: (för tillfället) icke rynkad, dels (numera knappast br.): som saknar rynkor. Murberg FörslSAOB (1791). I ungdoms kraftfullhet med .. / .. pannan orynkt än. JGOxenstierna 5: 19 (c. 1817). Kôersner Dal. 73 (1885; om förkläde). Östergren (1934). —
Spalt O 1379 band 19, 1951