Publicerad 1951   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
ORUBBAD, p. adj.
1) med sakligt konkret huvudord: icke rubbad (ur sitt läge); som fått stå (ligga, sitta, vara) kvar (på sin plats); som icke flyttats; äv.: som är i ursprungligt l. oförändrat skick; orörd, oförändrad; stundom äv.: icke skadad l. utsatt för åvärkan, oskadad; äv. i utvidgad anv., om läge l. tillstånd l. skick o. d. (Man skall) them (dvs. runstenarna) alldeeles orubbade .. blifwa låta. Placat 28/11 1666, s. A 3 a. BoupptVäxjö 1782 (om sigill). Låt ändtligen .. veta om .. (breven) framkommit .. under orubbat kuvert. MoB 2: 56 (1792). Den naturliga orubbade jorden, i motsats till .. den uppodlade jorden. Juhlin-Dannfelt 183 (1886). Flodström Naturförh. 44 (1918). särsk.
a) (†) om anletsdrag: oförändrad, orörlig. SvLittFT 1834, sp. 558.
b) (†) om ur, för att beteckna att gången är jämn. Kiellberg KonstnHandtv. Urm. 4 (1753).
c) (†) om militärförband o. d., för att beteckna att förbandet osv. icke (är bragt i oordning o.) lidit förluster; jfr 3. Lefrén Förel. 2: 70 (1817). I allmänhet antages att man icke bör göra anfall på orubbadt fotfolk. Hazelius Förel. 306 (1839). IllMilRevy 1898, s. 127.
2) med sakligt huvudord: som ngn ostört besitter l. disponerar o. d. (jfr 1); numera bl. i a. Eric Hansson (må) förklaras berättigad, att .. orubbad .. få behålla den hälft af 1/8:dels mantal, som .. (hustrun) besitter. Calonius 4: 400 (1798; möjl. till 4). särsk.
a) jur. i uttr. sitta i orubbat bo, behålla och disponera boet utan arvskifte (efter makens resp. makans död). BoupptVäxjö 1807. SvUppslB (1934). särsk. bildl. Sturzen-Becker 1: 97 (1861). (Schartauanismen) lät den hävdvunna uppfattningen om prästen som obetingad ledare sitta i orubbat bo. KyrkohÅ 1925, s. 160.
b) i utvidgad anv., i uttr. vara i orubbad besittning av ngt, vara i okvald besittning av ngt; jfr 3. Sahlstedt (1773). Heinrich (1828).
3) med abstrakt huvudord: oförändrad, oförvanskad, orörd; icke (utsatt för l.) förändrad gm störande inflytelser; som bibehållit sig; intakt; vidmakthållen; numera i sht om ngt som framgångsrikt motstått (l. icke bragts att vackla trots) en (momentan) påfrestning l. ett angrepp o. d.; särsk. om lugn l. (själv)förtroende l. ståndaktighet o. d. Schück VittA 2: 150 (i handl. fr. 1678). Therföre låter oss behålla thenna läran orubbad. Münchenberg Scriver Får. 25 (1725). Orubbad ståndaktighet. Palmblad Nov. 2: 109 (1819, 1841). Tanken var klar och minnet fullkomligt orubbadt (efter slaganfallet). FRuneberg (1878) hos Söderhjelm Runebg 2: 489. Makarna B. mottogo domen med orubbadt lugn. AB(L) 1895, nr 275, s. 3. SDS 1946, nr 305, s. 10 (om koralmotiv). särsk.
a) (numera bl. tillf.) om (föreskrift i) testamente, för att beteckna att ingen förnekar dess giltighet o. d. (jfr b) l. att det (den) vinner laga kraft l. följes i oförändrat skick o. d.; jfr orubblig 2 b. Et orubbadt testamente. Möller (1790). Som det .. vore angeläget, att en död mans testamentariska författningar bibehöllos orubbade .., så (osv.). Calonius 5: 177 (1799). Heinrich (1828).
b) (†) om regel l. rättesnöre o. d., övergående i bet.: som skall följas obrottsligt l. utan avvikelser; äv. om dylik efterlevnad av en regel osv. Hvad de fläste godt finna, skal til en orubbad efterlefnad tjena. PH 6: 4580 (1757). (Kyrkohandboken) gillades och antogs til en orubbad regel. Bælter Cerem. 103 (1760).
c) (tillf.) i uttr. icke ha sitt förstånd orubbat, vara sinnesrubbad. Odhner G3 2: 416 (1896).
d) (numera bl. tillf.) ss. adv. Bataljonen borde orubbadt behålla samma indelning til Disciplin .., som til Manöver. Lefrén Förel. 1: 131 (1818). Nyblæus Straffr. 44 (1852). särsk.
α) (†) övergående i bet.: oföränderligt, för alltid. Vi hafve anslagit för altid och orubbadt til årliga Priser, tvänne Guldmedailler. 2VittAH 1: 23 (1786, 1789).
β) (†) konsekvent l. utan avsteg (från en viss princip). För att (i fängelset) orubbadt bibehålla afstängningsprincipen (osv.). Oscar I Straff 48 (1840).
4) (†) om person: som har kvar sin ställning l. den egendom han disponerat; vars ställning är oförändrad; som odelat disponerar ngt; särsk. i uttr. sitta orubbad i sitt bo, sitta i orubbat bo (se 2 a); äv. allmännare: som får vara kvar; äv. (om person l. kollektiv, jfr slutet): som får vara i fred, ostörd, oantastad; särsk. i uttr. låta ngn orubbad, lämna ngn i fred o. d.; äv. (om person): icke hindrad; jfr orubblig 3. Sittiandes han sedhan, såledhes uthj sitt boo orubbat. BoupptSthm 20/2 1675. At .. (de kristna) läto .. (hedningarna) orubbade i sitt timmeliga Wälstånd. Ekman Siönödzl. 336 (1680). Svårt för .. (de resande i Egypten) att kunna slippa fram orubbade. Eneman Resa 2: 89 (1712). Orubbade i besittningen af sitt lif och sin egendom. Rosenstein 3: 197 (c. 1790). Våra båda försvarsministrar sitta ännu orubbade vid sina .. poster. GHT 1896, nr 79 B, s. 1. jfr: Imedlertid fick .. (Värmland) icke altid vara orubbadt och fridt för fiendtlige besök. Fernow Värmel. 170 (1773).
5) (tillf.) om person, i uttr. orubbad i sin tillit till ngn, för att beteckna att ngn fortfarande litar på ngn. Tegnér Armfelt 3: 370 (1887).
ORUBBLIG 3~20, äv. 040, förr äv. ORUBBELIG (oru´bbelig Weste), adj. -are. adv. -en (†, Murberg FörslSAOB (1791), Eichhorn Stud. 3: 54 (1881)), -t (Murberg FörslSAOB (1791) osv.). (-elig 17861882. -lig 1791 osv.)
1) (numera bl. tillf.; se dock c) i fråga om värklig rörelse.
a) med sakligt konkret huvudord: som icke kan rubbas (ur sitt läge), orörlig, som ligger l. står l. sitter fast; äv. i utvidgad anv., om förbindelse av två l. flera fasta kroppar l. föremål. Murberg FörslSAOB (1791). Rörelseinrättningen för växellåsen måste .. stå i orubbligt samband med växeln. TT 1899, Byggn. s. 76. särsk. (†) om maskin o. d.: som icke påvärkas av störningar l. dyl. l. som icke kan bringas att fungera ojämnt l. felaktigt. Anse .. (instrumentet) för orubbeligt af värme. VetAH 1815, s. 169.
b) om person: som man icke kan förmå att flytta på sig, orörlig; förr särsk. i uttr. orubblig från ngt, som icke kan förmås att lämna ngt. (Du sitter) orubblig från luntorna. Scholander 3: 300 (1870).
c) (fullt br.) ss. adv. Atterbom Minn. 654 (1821). Ett elastiskt, viktlöst snöre, vars övre ända är orubbligt fästad. Ekman Mek. 115 (1919). jfr: Ett drömslott .., / Der Svea tronar i ärans sken / Orubbligt i sönernas minne. Snoilsky 3: 29 (1883; jfr 2).
2) med abstrakt huvudord: fast, orygglig, som icke kan bringas att vackla, oeftergivlig, bärgfast, oföränderlig; obrottslig; om lag o. d. äv.: som skall efterlevas obrottsligt; äv.: som man icke kan göra ngt åt; i sht i sådana sammanhang där det är fråga om mänsklig ståndaktighet l. behärskning o. d.; särsk. om lugn l. tillförsikt l. tro l. föresats o. d.; äv. ss. adv. (se b slutet, c). Murberg FörslSAOB (1791). Carlén Repr. 24 (1839; om föresats). Fahlcrantz 1: 186 (1846, 1863; om frid). AnderssonBrevväxl. 1: 70 (1856; om övertygelse). Mankell Fältsl. 387 (1858; om trohet). En orubblig aktning för lagbunden frihet. Wisén Tal 9 (1881). De Geer Minn. 1: 66 (1892; om lugn). Risberg Sof. 22 (1910; om lagar). Grotenfelt NFosterl. 14 (1918; om lojalitet). Det svenska vetot .. uppfattas som orubbligt. SvD(A) 1926, nr 67, s. 3. särsk.
a) (knappast br.) om skatt: som är en gång för alla fastställd l. oföränderlig. AdP 1786, s. 181.
b) (numera bl. tillf.) övergående i bet.: oantastlig, vars riktighet icke kan motbevisas; äv.: som icke kan sättas ur kraft l. göras ogiltig; jfr orubbad 3 b. Testamentet bör vara orubbligt. Murberg FörslSAOB (1791). (Att) göra .. (avtal o. kontrakt) orubbliga och bevisliga inför Rätten. Nordström Samh. 2: 653 (1840). Hans alibi var orubbligt. Ashton-Wolfe Spind. 152 (1930). särsk. ss. adv. (jfr c): invändningsfritt. Också här står den satsen orubbligen fast, att (osv.). Atterbom Minn. 190 (1817). De skäl hvilka orubbligen bevisa att Hallman är styckets författare. Eichhorn Stud. 3: 54 (1881).
c) ss. adv. (jfr b slutet). Murberg FörslSAOB (1791). Den orubbligt lugne vandraren. 3SAH 2: 34 (1887). Han trodde så orubbligt på sitt folk. Procopé FädrAnda 68 (1909).
3) (†) om person: som icke kan berövas ägande- l. dispositionsrätten (till en viss jordegendom o. d.); jfr orubbad 4. (De) förklarades .. vara orubbliga i sin besittning (av hemmanen). Järta 1: 283 (1832). jfr ss. adv.: Jord .., den ägaren .. orubbeligen besitter. AdP 1800, s. 1158.
4) om person (äv. själ): som oryggligt vidhåller sin mening l. sitt beslut; som icke kan bringas ur sitt lugn l. ur fattningen; opåvärkbar, oböjlig, som icke ger sig; numera i sht i sådana uttr. som orubblig i sitt beslut l. lugn, i sin föresats, mening, tro. Remmer Ces. 39 (1829; om själ). Fjalar .. stred / Orubblig för glansen blott af sitt fall. Runeberg 1: 412 (1844). Hvarje karl (i regementet) .. såg trygg och orubblig konungen rätt i ansigtet. Topelius Fält. 2: 107 (1856). Konung Carl var .. ännu orubblig i sin tro på Turkarne. 2SAH 54: 374 (1878). Lagerlöf Jerus. 2: 106 (1902). jfr (†): (Gallerna) afslutade .. fred och förbund med Romarne .. Härvid förblefvo de orubblige i trettio år. Emanuelsson Polyb. 1: 191 (1833).
Avledn.: orubblighet, r. l. f. särsk.
1) (tillf.) till 1. Murberg FörslSAOB (1791).
2) till 2. AdP 1789, s. 173. Lidbeck Anm. 67 (c. 1825). 2SvKulturb. 1—2: 287 (1934).
ORUCKAD, p. adj. (oråckadt, n. 1680. oråckatt, m. 1666) [jfr d. urokket]
1) (tillf.) om ur o. d.: icke ruckad.
2) (†) = orubbad 2. Uthan hon sin bodzdehl alldels behållen skulle niuta och behålla oråckatt. VDAkt. 1666, nr 47. VRP 1680, s. 27.

 

Spalt O 1371 band 19, 1951

Webbansvarig