Publicerad 1950   Lämna synpunkter
ORATORIAN ω1ratω1ria4n l. ωr1-, m.; best. -en; pl. -er.
Etymologi
[jfr t. oratorianer, eng. oratorian; jfr äv. fr. oratorien; bildat till ORATORIUM (se d. o. 1). Kongregationen i fråga har uppkallats efter en bönsal i Rom, där dess medlemmar urspr. brukade samlas]
(i den romersk-katolska kyrkan) medlem av en kongregation av präster, som stiftades i Rom 1564 o. vars medlemmar gemensamt sysselsatte sig med bön, bibelläsning, andlig musik m. m.; äv. om en efter den italienska förebilden grundad fransk kongregation, som stiftades i Paris 1611. NF (1888). KyrkohÅ 1900, s. 317. 3NF 15: 310 (1931).

 

Spalt O 1079 band 19, 1950

Webbansvarig