| Publicerad 1950 | Lämna synpunkter |
ONÖDA ω3~nø2da, r. l. f.; best. -an; ngn gg äv. ONÖD ω3~nø2d, r. l. f.; best. (†) -en.
a) (†) i uttr. vara av onödene, icke vara av nöden, vara opåkallad. Hvarföre syntes Hans Kon:ge M:t vare aff onödenne att ratificere (osv.). G1R 21: 390 (1550).
b) i uttr. i onödan, ngn gg äv. i onöda l. i onöd, förr äv. i onöden, utan (värklig) anledning l. (tvingande) skäl; opåkallat, onödigtvis; trots att det är (l. varit) möjligt att undvika det; utan att det är (l. varit) nödvändigt; förr äv. i uttr. i ren, all, pur onöda, fullkomligt utan anledning osv. AGSilverstolpe Språkl. 70 (1814). Mycket folk (fick) sätta till lif och lemmar i onöda. Mellin Nov. 1: 609 (1832, 1865). (Den snåle baronen ansåg) som ett syndigt öfverdåd att i onöda bränna ljus. Kullberg SommarSmål. 215 (1847). Att han gått och gjort sig så mycket bekymmer i onödan. Hedberg Torpa 33 (1888). I fånig onöda. Högberg Jim 29 (1909). Man ska aldrig i onödan sätta sitt namn på papper. Siwertz Sel. 2: 37 (1920). SocÅb. 1945, s. 174. — särsk. (numera föga br.) övergående i bet.: till ingen nytta, onyttigt. Kullberg Domaren 68 (1842). Arbeta lätting, och förstör ej dagen i onöda! Sjöberg SthmHeml. 160 (1844). Spilla .. (livet) i onöda. Kullberg SommarSmål. 239 (1847). Måns borstare lät icke tiden gå förbi i onödan. Strindberg NRik. 143 (1882).
Spalt O 1001 band 19, 1950