Publicerad 1950   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OMUCKEN, adj. [till sv. dial. mucken, mocken, möglig, sammanhörande med fsv. muk, mögel, mukna, mögla, ävensom nyisl. mokka, mögel; jfr äv. t. muchen, müchen, lukta mögel] (†) icke möglig l. unken. Möller PrincBot. 10 (1755).
OMULISTERAD, se omolesterad.
OMULTNAD, p. adj. (ännu) icke multnad, oförmultnad. Murberg FörslSAOB (1791).
OMUNDERAD, p. adj. icke försedd med (behövliga) tillbehör l. (erforderlig) utrustning; numera nästan bl. (om ä. förh.) dels om fartyg o. d.: obestyckad l. obevärad, dels i utvidgad anv., i uttr. omunderad skeppsfrihet, om lindring i tullavgifter som åtnjöts av vissa inhemska obevärade fartyg, halvfrihet. HC11H 4: 5 (1697; om fartyg). Omonderade ryttareklingor. 2RA 3: 595 (1734). Omunderad skeppsfrihet. 2NF 30: 269 (1920; om ä. förh.).
OMUNTRAD, p. adj. (†) som icke fått ngn uppmuntran o. d.; utan uppmuntran; äv.: flegmatisk (se d. o. 2) l. trög l. slö. Et alt för Phlegmatiskt och omuntradt sinne. Dalin Vitt. 5: 420 (c. 1753). Murberg FörslSAOB (1791).
OMURAD, p. adj.
1) (numera bl. mera tillf.) som icke uppförts gm murning (se mura, v. 1); som icke består av murvärk; ngn gg äv. (om hål i mur o. d.): som icke murats till l. igen, (som lämnats) öppen l. utsparad. SthmTb. 11/7 1586. VDAkt. 1692, nr 344 (om hål i mur). O-murad kanalbank. SFS 1893, nr 42, s. 4.
2) (tillf.) om stenar: som icke (medelst murbruk) sammanfogats till en mur, som löst hoplagts. Retzius FinKran. 145 (1878).
OMURKNAD, p. adj. (numera bl. tillf.) som icke murknat, frisk; förr äv. om död kropp o. d.: icke upplöst gm förruttnelse. Björner Lodbr. 62 (1737; om död kropp).
OMUSIKALISK.
1) som icke utgöres av l. har avseende på l. samband med musik; numera företrädesvis: som icke uppfyller de fordringar som kunna ställas på (god) musik; stundom äv. i utvidgad anv., liktydigt med: missljudande l. omelodisk o. d. Murberg FörslSAOB (1791). Omqvädets (i folkvisan) förmenta omusikaliska natur. Geijer I. 3: 386 (1817). Ställen med omusikaliska, nästan tonlösa namn. Almqvist Amor. XIV (1839). Omusikalisk musik. Hedberg Räkn. 66 (1932).
2) om person: som saknar sinne l. anlag l. öra för musik, obegåvad i musikaliskt avseende; äv. i utvidgad anv., om öra o. d. Omusicaliskt öra. Murberg FörslSAOB (1791). Siwertz JoDr. 298 (1928).
Avledn.: omusikaliskhet, r. l. f. (mera tillf.) till 1 o. 2. Östergren (1933).
OMUSTIG. (†) som saknar (näringsrika) safter; utan saft; mustlös. Wassenius Alm. 1746, s. 17 (om gräs). Möller 2: 1190 (1785).
OMUTAD, p. adj. (numera bl. tillf.) icke mutad; ngn gg äv. i utvidgad anv., om samtycke o. d.: som icke vunnits gm mutor, fri(villig). Lind 1: 336 (1738). Bolin Statsl. 2: 363 (1871; om samtycke).
OMUTBAR3~02 l. ~20. som icke låter sig mutas, obesticklig; äv. allmännare: oväldig l. omutlig. Wingård Minn. 7: 78 (1847; allmännare). JörgSthmBref 1886, profnr 1, s. 1.
Avledn.: omutbarhet, r. l. f. Östergren (1933).
OMUTLIG3~20, stundom 040, förr äv. OMUTELIG, adj. (-elig 17951862. -lig 1791 osv.) [till muta, v.1; jfr mutelig] (i sht i skriftspr.) som icke låter sig mutas, obesticklig; vanl. allmännare: som (i sin bedömning o. d.) icke låter sig påvärkas av ngt ovidkommande l. icke kan förmås att göra våld på sin övertygelse o. d.; strängt oväldig l. objektiv l. redbar; äv. i utvidgad anv., övergående i bet.: obeveklig l. orubblig l. sträng l. rigorös o. d.; ofta med sakligt huvudord l. ss. adv. Omutlig redbarhet. Murberg FörslSAOB (1791). De tre / Omuteliga domare, / För hvilka slaf och kung skall ställas, efter döden. Leopold 2: 339 (1795, 1815). Omutligt rättsinne. 3SAH 4: 363 (1889). Befälhavarens omutliga lydnadskrav. SvD(A) 1919, nr 333 A, s. 7. Kalla omutliga siffror. Siwertz Varuh. 75 (1926).
Avledn.: omutlighet, r. l. f. SvTyHlex. (1851).

 

Spalt O 903 band 19, 1950

Webbansvarig