Publicerad 1950   Lämna synpunkter
OM, prep. o. adv. ssgr (forts.; jfr anm. sp. 705):
(III 2 b β, γ β’) OMDRICKA, v. (sup. pass. -druchetz KKD 9: 66 (1703)) (†) dricka (en skål som går) laget runt; dricka (flitigt). Stiernman Com. 3: 268 (1664: omdrickande, vbalsbst.). Någodt lijtet der effter, bleffwe wij samptelige nedfordrade i sätesstugan, och kringh bordet satte, då wij een gångh eller twå omdrucke. VDAkt. 1669, nr 76 (1670). Julen öfver är friskt omdrickande. Strinnholm Hist. 2: 417 (1836). —
OMDRIVA, v., -ning. (om- 1582—1915. um- (vm-) 1536—1541)
1) (†) till III 2 a: bringa (ngt) att rotera. En krukomakare, han moste .. vmdrijffua skijffuona med sina fötter. Syr. 38: 29 (”39”) (öv. 1536). Rinman JärnH 36 (1782).
2) (†) till III 2 b.
a) tr.: driva (ngn l. ngt) hit o. dit, driva (ngn l. ngt) omkring. PErici Musæus 2: 113 b (1582; i bild). Molnen, de der omdrifvas af alla väder. Bælter JesuH 5: 393 (1759). JernkA 1828, Bih. 1: 14. särsk. bildl.: kränka (ngn). J haffuen nu j tiyo gångor hädhat migh, och j skämen idher intet, at j så vmdriffuen migh. Job 19: 3 (Bib. 1541; Vulg.: opprimentes me; Luther: das jr mich also vmbtreibet).
b) intr.: driva omkring. Skulle något Fartyg eller gods .. i siön omdrifva .., så bör (osv.). Triewald Konst. 60 (1734). Efter mycket omdrifvande stannade han i sin födelseort. Murberg FörslSAOB (1791).
3) till III 7: driva (ngt) på nytt; jfr driva, v.2 22. Efter takets, golfvets omdrifvande blef rummet dragfritt. Murberg FörslSAOB (1791). TurÅ 1914, s. 423. —
(I 12, 16) OMDRÖMMA. (tillf.) drömma om (ngt); äv. oeg. o. bildl. Bergius Småsak. 1: 181 (1757). I detsamma inträffade något .. aldrig ens omdrömdt af det stora flertalet (i klassen). Blanche Bild. 4: 19 (1865). —
(I 1, III 1) OMDUNKLA. (†) omge (ngn l. ngt) med mörker; förmörka l. fördunkla (ngt). (Elgström o.) Ingelgren 295 (1809). Dödlighetens skuggor .. omdunkla vår syn. Wallin 1Pred. 1: 307 (c. 1830). jfr natt-omdunklad. —
(I 1) OMDÅNA. (†) dåna omkring (ngt). Hafvets svall omdånar klippans häll. Stagnelius (SVS) 1: 195 (c. 1815). —
OMDÖMA, -are (MStenbock (1713) hos Loenbom Stenbock 4: 296). (äv. skrivet -dömm-) (†)
1) till I 26, om myndighet o. d.: träffa avgörande angående ngt, fälla en dom rörande ngt. Schmedeman Just. 321 (1662: omdömmande, vbalsbst.). Wåre hög och Ehrev(ördi)ge för män, som dher om .. hade mackt att omdömma. VDAkt. 1675, nr 253. Wallquist EcclSaml. 5—8: 362 (1679: omdömande, vbalsbst.).
2) allmännare l. bildl., till I 16: döma om l. bedöma (ngt), bilda sig en mening om (ngt); äv. i förb. där omdöma, döma därom. Raimundius HistLiturg. 76 (1638: där .. omdöma). Stiernman Riksd. 1274 (1657). Skall dät på detta sättet reduceras, så lembnar jagh hvar redelig man att omdömma, hvad där af vill föllia. RARP 11: 275 (1672). SvMerc. 1: 348 (1755).

 

Spalt O 736 band 19, 1950

Webbansvarig