Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OKE ω3ke2, r. l. m. (Ekeblad Bref 2: 346 (1662) osv.) l. n. (4GbgVSH V—VI. 4: 36 (1903) osv.); best. -en, ss. n. -et; pl. -ar, ss. n. -en.
Etymologi
[sv. dial. oke, m. o. n.; jfr nor. dial. oke, m., fnor. o. isl. oki, m.; avledn. av OK, sbst.]
(med fackspråklig l. bygdemålsfärgad prägel) (tvär)slå l. tvärträ o. d.; särsk. om det tvärträ på släde l. drög som förbinder ”fjättrarna” med varandra; jfr OK, sbst. 3. Ekeblad Bref 2: 346 (1662; på släde). På halmbottnen (i bihuset) skal giöras tvänne okar af trä, jämt med sidorne. Koch Biskiöts. 6 (1753). 4GbgVSH V—VI. 4: 44 (1903; på drög; fr. Västergötl.). I taket längsgående följare, uppburna av bockar eller okar. TT 1940, Allm. s. 300. — jfr TVÄR-OKE. — särsk.
a) fisk. tvärträ som förenar en båges båda ändar i en ryssja; äv. om de tvärslåar som bilda stommen i en grind (se GRIND, sbst.1 3 b). SkrGbgJub. 19: 216 (1923; på ryssja). MeddLantbrStyr. 1927, 5: 30 (på grind). jfr GRIND-OKE.
b) (i sht förr) skeppsb. på lastlucka: var särskild av de båda kraftiga (i luckans träkarm infällda) träslåar vid vilka de bräder fastbultas som utgöra luckans betäckning. Nilsson Skeppsb. 187 (1932).

 

Spalt O 518 band 18, 1949

Webbansvarig