Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFÖRSKÄMD ω3~förʃäm2d l. ~fœr-, p. adj.1 -are; n. o. adv. -skämt.
Ordformer
(-skampt, adv. 1614. -siemdh 1688. -skiämbd (-skie-, -dh) 16551692. -skiämd (-skie-, -skje-, -dh) 16651747. -skämbd (-ske-) 16221680. -skämd (-ske-, -dh) 1528 osv. -skämpnd 1644. -skämpt, n. o. adv. 16281672)
Etymologi
[av t. unverschämt (mnt. unvorschemet), till verschämt, skamsen, blyg o. d., p. pf. av verschämen (se FÖRSKÄMMA)]
1) som (i ett enskilt fall) handlar otillåtligt på ett fräckt o. utmanande sätt o. utan (tillbörlig) skamkänsla l. blygsel l. respekt för andra l. som har en allmän benägenhet att handla på ett dylikt sätt; numera nästan bl. i fråga om handlingar som innebära en personlig kränkning l. förolämpning av ngn (särsk. gm tal l. skrift); ofta närmande sig, stundom liktydigt med bet.: skamlös, skamlig, oblyg, fräck; hutlös; otillständig; näsvis; äv. i utvidgad anv., om handling, tal, skrift o. d. Bära sig oförskämt åt l. vara oförskämd mot ngn. Uppträda, svara oförskämt. Göra en oförskämd fråga. Han fick ett oförskämt svar på sin hövliga fråga. Han hade en oförskämd ton, när han kom med sin begäran. Han gjorde skälmstycken flera, / Den oförskämda hund. SvForns. 2: 110. Een hoop oförskämbde injurier. Gustaf II Adolf 307 (1627). Hans oförskämda bref. Riccoboni Catesby 75 (1761). (Kocken) Bernard. .. God dag, min vän. .. Var god och vik ned min rockkrage. (Borgmästare) Salman. Oförskämde! .. Vet ni med hvem ni talar? Blanche PolK 29 (1850). Det ansågs oförskämdt, att de andra stånden ville lägga sig uti, huru adeln vore representerad. De Geer Minn. 1: 159 (1892). Är du oförskämd kör jag ut dig. Hellström Malmros 130 (1931; yttrat av en lärare till en skolpojke). (†) Dhen som haar en oförskiämd Munn, han må intet stoort vndra, at honom biudz hugg på Ryggen. Grubb 620 (1665). — särsk.
a) om fordran o. d.: oblyg, hutlös. Dumdryg och oförskämd syntes .. (gallerna) den fordran, att .. (de), för att icke släppa kriget öfver till Italien, skulle vända det emot sig sjelfva. Kolmodin Liv. 4: 32 (1843). Anspråk, som derest de befinnas ogrundade, skulle vara rent af oförskämda. Wikner Lifsfr. 1: 1 (1864).
b) i numera obr., allmännare anv.; jfr 2. Påffuen, biscopar, prester, och munkar, huilke oppebarliga och oförskämt säya at thenne machten (att förlåta synder) är them alleena giffuen, och icke lekmennena mz. OPetri 1Post. 40 a (1528). Then Oförskämde Fienden Dödhen. L. Paulinus Gothus Pest. 27 b (1623). Verres, såsom prætor Siciliens oförskämda plundrare. Geijer I. 2: 173 (1836).
2) (†) skamlös l. oblyg l. fräck i sexuellt l. sexualmoraliskt avseende; otuktig, oanständig. Titt oförskemda bolerij. Jer. 13: 27 (Bib. 1541). Elin Mårten wäghares effterleffuerska på åsen förer itt hore leffuerne, är oförskemd at haffua sina bolare om liusa daghen, i folks närwaro, och rosar ther aff. Rudbeckius Dagb. 232 (1630). Hoorjägaren .. hooror .. hoorewärdar, och rofferskor .. Twy, hwilket oförskämdt folck. Schroderus Comenius 828 (1639). Topelius Fält. 3: 101 (1858).
3) (vard.) med försvagad bet., (väsentligen bl.) betecknande stor kvantitet l. hög grad o. d. (Hantvärkarna) höggo oförskämt för sig. Wetterbergh GNord 17 (1862). Att jag gynnades av en rent av oförskämd tur. Jacobsson BöljBlå 161 (1932). — särsk.
a) (†) övergående i bet.: mycket svår, svårartad o. d. Een oförskämd lättia. RARP 4: 633 (1651). Öfver-prädikanten Tingval har dödt här (vid Sendomir) af een oförskiemdh Feber. Carl XII Bref 59 (1702).
b) ss. förstärkande adv.: i (utmanande) hög grad, ytterst, ”rysligt”, ”gräsligt”. Han hade talat med halfspända ögonlock; nu fällde han dem helt och hållet och såg oförskämdt blygsam ut. Strindberg RödaR 38 (1879). Engelsmännens oförskämt rena kragar. Cederschiöld BlArtist. 41 (1915). Det var som om han velat hämnas för att slottet hon bodde i var så oförskämt stort och förnämt. Siwertz Sel. 1: 103 (1920).
Avledn.: OFÖRSKÄMDHET, r. l. f. [jfr t. unverschämtheit] till 1: egenskapen l. förhållandet att vara oförskämd; äv. konkretare, om oförskämd handling l. oförskämt yttrande o. d. Det var väl höjden av oförskämdhet! (vard.). Linc. Nn 5 b (1640). (Marcks von Würtemberg) hade den oförskämdheten säga Hierta, att han talade för utländska interessen. Liljecrona RiksdKul. 229 (1840). Inga oförskämdheter, om jag får be. Edgren Kom. 15 (1891). Han har ett eget, tjusigt sätt att säga oförskämdheter. Thulin Boo ViKöksv. 6 (1931).

 

Spalt O 413 band 18, 1949

Webbansvarig