Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFÖRNUFTIG ω3~förnuf2tig l. ~fœr-, adj. -are. adv. -T.
Ordformer
(-for- 15381569. -för- 1526 osv. -nuft- (-fft-) 1526 osv. -nunft- 1633. -ig (-igh) 1526 osv. -ugh 1526)
Etymologi
[fsv. ofornuftogher; jfr d. ufornuftig, mnt. unvornuftich, t. unvernünftig; till FÖRNUFTIG]
1) (numera bl. ngn gg) icke (av naturen) begåvad med förnuft (se d. o. 1) l. förstånd (se FÖRSTÅND, sbst.2 1), förnuftslös, oskälig. The oförnufftigha diwr. 2Petr. 2: 12 (NT 1526; Bib. 1917: oskäliga djur). Den oförnuftiga och lägre verlden, djuren, växterna och de kroppsliga tingen. Wikner Pred. 13 (1866). Ett oförnuftigt foster. Hos. 13: 13 (Bib. 1917). Östergren (1933).
2) (i sht i vitter stil o. vard.) oförståndig, oklok; dum, dåraktig; stundom: orimlig, ”tokig”, absurd; förr äv. närmande sig bet.: okunnig (jfr OFÖRSTÅNDIG 2). Rom. 1: 21 (NT 1526; Bib. 1917: oförståndig). Then kloke seer thet onda, och tagher sigh wara, the oförnufftighe löpa igenom och få skadha. Ordspr. 22: 3 (Bib. 1541; Bib. 1917: de fåkunniga). (Judarna) förtydde .. (Kristi) ord aldeles oförnuftigt. Bælter JesuH 5: 116 (1759). Att på nykter kaluv sysselsätta sig med .. (att dikta) ansåge han minst sagt oförnuftigt. Fröding ESkr. 2: 20 (1891). Under stenåldern hafva vi .. att tänka oss .. vissa oförnuftiga bruk, såsom besvärjelser och dylikt, för att behärska naturen. Uppl. 1: 217 (1902). Han önskade sig medel att vara oförnuftigt extravagant för hennes skull. Rydelius Bennett Tu 81 (1923).
3) (†) som icke har sitt förstånd i behåll l. är vid sina sinnens fulla bruk, mer l. mindre utpräglat sinnessjuk, (sinnes)rubbad; äv. om handling l. yttrande o. d. som vittnar om sinnessjukdom o. d. (E. XIV) hafver .. medh .. (sina) oförnufftige bref, schrifvelser och handlinger rethet och upvecht riket flere fiender på halsen. RA I. 2: 256 (1568); möjl. till 2. En Sinnelös och oförnufftig hiärna. Porath Pal. Föret. 3 (1693). Lindfors (1824).
4) filos. icke förnuftig (se d. o. 4) l. förnuftsenlig. Boëthius Sedol. 16 (1782). Det förnuftiga vetandet kan ej hafva det oförnuftiga eller förnuftslösa till sitt innehåll. Boström Propæd. 11 (1851).
5) (i vissa trakter, vard.) i n. sg. obest. l. ss. adv. oförnuftigt, betecknande hög grad l. stor kvantitet: ”okristligt”, ”vanvettigt”, ofantligt, mycket. Han ä rent oförnuftit märkvärdi. Engström 5Bok 5 (1910). Engström var ju i lag med .. (Österman) på sikfisket det där året de fick så okristligt oförnuftigt med sik? Dens. Bläck 106 (1914).
Ssg: (2) OFÖRNUFTIGT-VIS, adv. (†) oförståndigt, oklokt, dumt. Hasselroth Campe 136 (1794).
Avledn.: OFÖRNUFTIGHET, r. l. f. [fsv. ofornuftoghet; jfr t. unvernünftigkeit] (numera bl. tillf.) till 2: oförnuft, oförstånd, oklokhet, dumhet, dårskap; äv. i konkretare anv., om ngt oförståndigt o. d. Serenius (1741). Att befria .. (arbetaren) från all tillräknelighet för egna handlingar eller försummelser är en oförnuftighet. Forssell Stud. 2: 40 (1884, 1888). Östergren (1933).

 

Spalt O 398 band 18, 1949

Webbansvarig