Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFORMLIG ω3~for2mlig, ngn gg 040, förr äv. OFORMELIG (ofo´rmelig Weste), adj. -are. adv. = (†, Ludvigsson Norman 3 (c. 1550), VDAkt. 1735, Syneprot. F III 7), -EN (†, Dähnert 75 (1746), Sundevall Zool. 65 (1864)), -T (Posten 1769, s. 891, osv.).
Ordformer
(-elig c. 15501833. -lig 1540 osv. -eligit, n. sg. c. 16801753)
Etymologi
[jfr d. uformelig, mnl. onvormelijc, t. unförmlich; av O- 1 o. FORMLIG, adj.2]
1) som saknar bestämd l. regelbunden form, av obestämd form, formlös; äv.: som (ännu) icke formats; numera ofta med anslutning till 2. Emporagrius Cat. H 1 a (1669). Kan en menniskia giöra et beläte af et oformeligit ting, så kan Gud (osv.). Spegel Pass. 454 (c. 1680). Stjälken (hos Sarcophyte sanguinea), en oformlig, til sin figure ombytelig klimp. VetAH 1776, s. 301. I början är svampen oformlig men blir sedan 3-kantig med vågig kant. Därs. 1810, s. 84. Att ge form åt det oformliga. Siwertz JoDr. 419 (1928; i fråga om litterär värksamhet). (Staten Michigan) liknar ingen känd geometrisk figur utan är till sin utsträckning helt oformlig och oliksidig. SvD(B) 1948, nr 276, s. 7. jfr (†): Slott och fästen tycktes här och där oformeligt visa sig för mina ögon. Posten 1769, s. 891. — särsk. (†) miner. om mineral l. bärgart: som icke uppträder i en bestämd l. regelbunden form (med begränsningsytor av bestämt slag); äv.: som icke har (tydlig) kristallstruktur; okristallinisk, amorf. (Serpentinen i Sala gruva) Brytes .. i oformelige stycken, utan någon viss skapnad. VetAH 1746, s. 22. Agatmoder .. Består gemenligen uti en blandning af Quarts, dels oformlig, dels Crystallartad. Rinman 1: 20 (1788). Retzius Min. 91 (1795).
2) motsv. FORMLIG, adj.2 1, om föremål l. kropp(sdel) o. d.: som har olämplig resp. oskön form, klumpig; vars form gör den svår att hantera, ohanterlig; äv.: oproportionerlig, av onormal form; numera i sht om ngt som gm sin oproportionerliga storlek är oskönt l. ohanterligt l. olämpligt o. d.; ofta övergående i bet.: vanskapligt l. monstruöst stor (o. klumpig); äv. ss. adv. Kinden blev oformligt uppsvälld genom insektstynget. Cellarius 71 (1699; möjl. äv. till a). På tvänne månader fick jag intet mer färdigt, än tvänne plumpa och oformliga käril. DeFoë RobCr. 69 (1752). Af jorden uptagna gullringar, på hvilka åtskilliga smärre och oformliga gullringar hänga. Lagerbring 1Hist. 1: 426 (1769). I de gamla fransyska och engelska bearbetningarne är konungen .. oformligt fet. Bäckström Folkb. 1: 109 (1845). Oformligt stora tänder i förhållande till (såg-)bladets bredd. Johansson Frostv. 47 (1947). jfr (†): Oformelig sätning (dvs. av trycket i en bok). SvMag. 1766, s. 280. — särsk.
a) (numera bl. mera tillf.) vanskapt, missbildad; stundom äv.: oriktigt formad, skadad till formen, deformerad. Dähnert 75 (1746). (Masmästare) må icke .. tilställa blåsning på en oformelig pipa. PH 8: 141 (1766). Zethelius SvarVetA 3 (1767; om missbildat träd). Emanuelsson Plut. 1: 283 (1842; om vanskapt barn). jfr (†): Ett ansigte utan ögonbryn synes oss oformeligt. VexiöBl. 1822, nr 44, s. 3.
b) (mera tillf.) i utvidgad l. bildl. anv. (jfr 3, 4). Bergklint Vitt. 218 (1772). Detta krig (dvs. världskriget 1914—18) var för grymt, för oformligt tilltaget för att man skulle kunna känna .. sympati. Siwertz JoDr. 97 (1928). särsk.
α) (†) om bråk(tal): som (gm täljarens l. nämnarens l. bådaderas storlek) är svårhanterlig l. opraktisk att räkna med. Bonsdorff Kam. 374 (1833; efter handl. fr. 1814).
β) (†) om uttal o. d. (som strider mot ngns uttalsvanor): svår; äv.: otymplig, oskön; äv. allmännare, närmande sig bet.: olämplig (jfr γ); äv. om ljud(kombination) o. d.: svår att uttala osv. Sahlstedt SvGr. 7 (1769). (Jag) förskonar .. M. H:s .. öron med flere oformeliga ljud .., som skulle föreställa de Hebraiske namnen på dessa ting. Björnståhl Resa 3: 152 (1778). Et uttal efter bokstafven blefve .. så oformligt, som otydligt, om .. (franska) ord, hvilka ej på Svenska öfversättas kunna, skulle bokstafveligen utsägas, såsom Page, Loge. Schulzenheim SvSprSkrifs. 121 (1807; jfr γ).
γ) (†) allmännare, närmande sig bet.: bristfällig, ofullkomlig, undermålig. Thet (är) ecke then minste orsak .. hwar egenom Gudz ord och lärdom (effter then så ganske oformelig framförd bliffuer) hoss mången vdj foraktning .. kommit är. Ludvigsson Norman 3 (c. 1550; jfr 5 a). Katecheterna äro ej annat än Lappdrängar och hafva blott en högst oformlig anstrykning af ett eget slags bildning. Læstadius 1Journ. 201 (1831).
3) om proportioner hos abstrakta ting, närmande sig l. övergående i bet.: omotiverat l. orimligt stor, omotiverad l. orimlig med hänsyn till proportionerna (mellan delar av ett helt o. d.) l. i jämförelse med annat av samma slag o. d.; äv. om skrift o. d.: oproportionerligt l. illa disponerad (jfr 2 b); numera bl. med anslutning till 2 b. Priset på .. (brännvin har) alldeles oformligen stigit. LBÄ 29—31: 186 (1799). Catholska presternas oformliga makt, myndighet och rikdom. Regnér Begr. 2: 17 (1807). Skriften är .. oformlig; emedan den innehåller mycket som .. kunde vara öfverflödigt. Geijer I. 5: 351 (1821). Samtiden 1873, s. 787 (adv.). jfr Söderhjelm Runebg 1: 273 (1904).
4) närmande sig l. övergående i bet.: förnuftsvidrig, orimlig, grotesk; förr äv. närmande sig bet.: felaktig, grundlös, omotiverad; numera i sht, mera tillf., med anslutning dels till 2 b, dels till 5. Ath offuerfalle oss med sådana studtzige och oformlige scriffuelser. G1R 13: 57 (1540; jfr 5 b). Talaren .. må icke .. med flit framkasta en oformlig tanke för att rätta den. Ödmann AnvPred. 82 (1807). Det oformliga förhållande att en klass inom folket, sjelf skattefri, egde att skattlägga de öfriga. Svedelius Statsk. 3: 87 (1869; jfr 2 b, 3). Tiden 1947, s. 459.
5) motsv. FORMLIG, adj.2 2: som icke sker i behörig(a) form(er); i strid med lagliga l. vederbörliga former; formellt bristfällig; stundom närmande sig bet.: rättsstridig, olaglig; numera särsk. om åtgärder l. beslut o. d. av (officiella) myndighet(sperson)er o. dyl. l. av domstolar. Den anklagade dömdes till döden efter en oformlig rättegång. Ärendet handlades på ett oformligt sätt av föreningens styrelse. HC11H 3: 121 (1680). Huru oformelig den Lagfart är, som .. skiedt, och huru litet laga steg dervid blefvit i ackt tagne. ÅgerupArk. Brev 14/1 1745. Att vägra proposition sedan Ståndet en gång fattat sitt beslut, vore .. oformligt. Tiden 1848, nr 227, s. 3. Östergren (1933). — särsk.
a) (†) om skrivelse l. muntligt framförande o. d.: bristfällig med avs. på formen (jfr FORM I 3 a). Denne min hastige och ofårmlige skrifuelsse. HSH 7: 62 (1593). Lindfors (1824).
b) (†) närmande sig bet.: felaktig l. bristfällig ur konventionell synpunkt, som bryter mot det konventionellt vedertagna, inkorrekt; äv.: opassande, ohövlig, ohyfsad; jfr 4. Jag .. lämnade .. i hans Qvarter en liten papperslapp, ehuru nog oformelig. 1Saml. 1—6: 714 (1774; möjl. till a). Lindfors (1824).
c) (†) allmännare: otillåten, straffvärd; äv.: laglös, otyglad, tygellös. Då belägges han för ett slikt oformligit förfarande, med 10. dal. Silfvermynt. Arnell Stadsl. 637 (1730). Oformliga uppträden. Leopold 3: 107 (1797, 1816).
6) (enst., †) som icke kan formas, icke formbar, varav man icke kan forma ngt. (Då förståndet) utesluter vissa ämnen .. såsom oformeliga. Biberg 1: 285 (c. 1820).
Avledn.: OFORMLIGHET, r. l. f.
1) (numera bl. tillf.) till 1; särsk.: avsaknad av (regelbunden) form. Serenius (1741). Björkman (1889).
2) till 2: egenskapen l. förhållandet att vara oformlig l. oproportionerlig l. av onormal form, klumpighet, otymplighet; stundom äv.: egenskapen l. förhållandet att ha missbildad l. vanskapt form l. (i sht förr) att vara deformerad; äv. konkretare, om oformlig(t) l. klumpig(t) l. oskön(t) föremål l. kroppsdel o. d.; äv.: ngt vanskapt l. missbildat, missbildning (jfr oformlig 2 a). Schultze Ordb. 1295 (c. 1755). Ovigheten och oformeligheten af .. (1400-talets) skjutgevär. Lagerbring 1Hist. 4: 564 (1783). Jag är böjd för att tro att varje dräkt mer eller mindre förvärrar gestaltens oformligheter. Fröding ESkr. 2: 243 (1897). Nästan till oformlighet fet. Munsterhjelm NIsh. 99 (1911). Underligt formade potatisar, kaniner med två svansar och andra sådana oformligheter. Siwertz JoDr. 282 (1928). Arbetet bet sönder Pavels händer, och de ärrade sig till oformlighet. Karlén FinNov. 116 (1930). särsk. (†) med. i uttr. benens oformlighet, rakitis. Martin Bensj. 314 (1782).
3) till 3 (med anslutning till oformlighet 2). Att referera ett sådant arbete .. i elfva tidningsuppsatser .. är en publicistisk oformlighet. Warburg Rydbg 1: 339 (1900).
4) till 4: egenskapen l. förhållandet att vara förnuftsvidrig l. orimlig l. omotiverad osv.; förr äv.: egenskapen l. förhållandet att vara uppseendeväckande l. påfallande l. anmärkningsvärd; ngt som har en dylik egenskap; numera i sht (mera tillf.) dels i anv. som kunna uppfattas ss. bildl. anv. av oformlighet 2, dels med anslutning till oformlighet 5. Justus Männ. 1765, s. 21. De funno, .. att trohet makar emellan i de högre kretsarne ej sällan ansågs såsom en oformlighet. Frey 1848, s. 492. Att .. (dalkarlarnas) mening (om biskopsvalet) var yttrad, omtalas af Sunnanväder sjelf utan någon anmärkning, såsom skulle deruti legat någon oformlighet. 2VittAH 22: 298 (1861; jfr 5). Det har .. varit anmärkt såsom en oformlighet, att de enskilda bankerna kunna inlösa sina sedlar med riksbankens. Samtiden 1871, s. 149. De oformligheter och svårigheter som råda på grund av import- och valutarestriktioner. LD 1947, nr 199, s. 1.
5) till 5. Serenius Ff 1 a (1734). At anställa votering på votering vore en oformlighet. AdP 1800, s. 162. Den oformligheten, Landtmarskalken begått, att han framställt proposition .., innan (osv.). Liljecrona RiksdKul. 216 (1840). SvRiksd. I. 5: 15 (1934). särsk. (†) till 5 a. Mitt enfaldiga Tals Oformlighet. SkrVSocLd 20: 71 (1697).

 

Spalt O 314 band 18, 1949

Webbansvarig