Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OFOG ω3~2g, n. ((†) m. l. f. RARP 9: 331 (1664), VDAkt. 1709, nr 261); best. -et; pl. (mera tillf.) = (PH 6: 4352 (1756), Östergren (1933)).
Etymologi
[fsv. ofogh; efter mnt. unvôch, motsv. mht. unvuoc, t. unfug; av O- 1 o. FOG, sbst.1]
1) (numera i sht i b) olämplig(t) l. fördömlig(t) uppträdande l. handlande l. värksamhet; stundom äv. om olämplig l. fördömlig lag l. skrift o. d.; förr äv. dels om oförskämda l. fientliga l. olämpliga yttranden o. d., dels om fientligt l. ovänligt handlande. Att the Danske ifrå theris ofogh och besväringer afstå .. ville. RA I. 1: 609 (1552). Ditt ofog jag ej hör; det blott min ömkan väcker. Ling Eylif 53 (1814). (den av J. III genomdrivna) Ordinantian .. af de lutherske (ansågs) såsom papistiskt ofog (osv.). Wahlfisk KatUnd. 24 (1876). Under tysk ledning har bedrifvits ett ytterligt ofog med rasläran. Hedin Tal 2: 583 (1904; jfr b α). — särsk.
a) (†) närmande sig bet.: övergrepp, övervåld, laglös l. brottslig handling; jfr 2, 3 slutet. Swedberg Ordab. (1722). Händelser .. kunna inträffa, då Postillon .. bemötes med våld och ofog af .. vägfarande. SPF 1827, s. 218. Schybergson FinlH 1: 465 (1887; pl.).
b) om klandervärt uppträdande osv. av mindre svår l. mindre upprörande art.
α) om uppträdande osv. som är stötande för sunda förnuftet l. är ett utslag av dålig smak l. oförstånd l. beror på l. vittnar om bristande hänsyn till medmänniskorna o. d., oskick, osed. Tegnér (WB) 4: 422 (1824). Ofoget att vara försedd med matsäck på en ångbåt. Törneros 1: 87 (1824; uppl. 1925). Det ofog, som mångenstädes går i svang, att i sitt tal införa djäfvulens namn. Fehr Und. 62 (1894). Ofoget med hemliga läkemedel. 2NF 11: 391 (1909). Johansson Frostv. 60 (1947).
β) om olämpliga l. okynniga tilltag av i sht minderåriga l. andra oansvariga element (äv. av djur o. d.), ”rackartyg”, pojkstreck, ”hyss”; äv. mer l. mindre bildl.; särsk. i sådana uttr. som bedriva, föröva, göra, ställa till (äv. begå, driva, föra) ofog. Rektor lyckades till slut stävja ofoget. Lindfors (1824). En annan gång, när något svårare ofog bedrifvits under lektionen .. så (osv.). Ödman VårD 1: 38 (1884, 1887). (Timmerstockarna) hitta på ofog, som att fastna vid stränderna. Sandström NatArb. 2: 26 (1910). Hellström Malmros 95 (1931).
2) (†) skada l. förfång l. avbräck l. men o. d. (som ngn, ofta orättvist, åsamkas l. lider l. råkar ut för o. d.); äv. om sak som är till förfång för ngn; särsk. i sådana uttr. som tillfoga (tillskynda, tillbringa, göra) ngn ofog, (orättvist l. orättfärdigt) åsamka ngn skada l. avbräck osv., göra ngt som är till förfång för ngn, skada ngn. Tegel G1 2: 135 (i handl. fr. 1541). Den stoore ofoogh, som Tzaren i Muskow haffver tillfogat Chronan Sverige. RARP 9: 331 (1664). Wattulops grafwar och annat ofog. HC11H 5: 119 (1675). Lindfors (1824).
3) (†) förhållandet att det saknas skäl l. fog (för att göra l. säga ngt), bristande skäl, frånvaro av skäl; grundlöshet; äv. närmande sig l. övergående i bet.: förhållandet att ngn saknar rätt l. befogenhet (att göra l. säga ngt o. d.), avsaknad av rätt l. befogenhet; äv.: obillighet, orätt, orättvisa, orättfärdighet (i ett handlingssätt osv.); äv.: orättfärdig l. orättvis handling o. d., oförrätt (jfr 1 a, 2); särsk. i sådana uttr. som ngts ofog l. ofoget till l. av ngt, det oberättigade l. obefogade i l. bristen på skäl för ngt; äv.: det orättfärdiga l. orättvisa i ngt; äv. i uttr. ngns ofog (till ngt l. att göra ngt o. d.), ngns avsaknad av skäl l. befogenhet l. rätt (till ngt resp. att göra ngt o. d.); äv. i uttr. med ofog, utan fog, med otillräckliga skäl; äv.: orättfärdigt, i strid med vad som är rätt(vist). Således at mongen offta medh ofogh och emoot all Rätt tilägnar sigh tillijka bådhe Mitt och Titt. Schroderus Waldt 46 (1616). Til at wijsa the Spaniers ofog at begära (att holländarna skulle inställa sjöfarten till Indien). Isogæus Segersk. 1265 (c. 1700). (Konungen insåg) sin klagans ofog. Hoffmann Förnöjs. 191 (1752). (Sv.) Ofog .. (lat.) actio injuriosa. Sahlstedt (1757; jfr 1 a, 2). Med välgerningar man ofog löna bör. Murberg Racine Ath. 81 (1776; fr. orig.: l’offense). Det blir icke svårt att .. visa ofoget af hvad Academien härutinnan öfvergått. Calonius Bref 295 (1797). Ofoget till detta påstående. Trendelenburg GrSpr. 7 (1801). Cavallin (1876). — särsk. i sådana uttr. som tillfoga (tillskynda, göra) ngn ofog, begå en orättvisa l. en orättfärdig handling mot ngn, göra ngn orätt; behandla ngn orättvist l. olagligt; jfr 1 a, 2. PH 1: 369 (1723). Tecktes EKM. för framtiden draga then nåd. försorg, thet ingom sådant ofog (dvs. avsättning från innehavd tjänst utan föregången laga rannsakning o. dom) hädaneffter tilskyndas må. 2RA 3: 292 (1731). Murberg FörslSAOB (1791).
Ssg: (1 b α) OFOGS-SKYTTE. (tillf.) jfr okynnes-jakt. FoFl. 1910, s. 246.
Avledn.: OFOGA, v., -ning (†, Ekblad 178 (1764)). [jfr mht. unvuogen]
1) (enst.) till 1 b (β), intr.: bedriva ofog. Grebst 1År 25 (1912; p. pr.).
2) (†) till 2, 3, tr.: (gm ett ovänligt uppträdande l. yttrande o. d.) skada l. förfördela (ngn); ofreda l. förolämpa l. missfirma (ngn); äv.: förorätta (ngn) med ogrundade anklagelser o. d. Att han skulle .. göra afböön i det [han] honom med ährrörige ord ofogat hade. ConsAcAboP 7: 216 (1692). Var då den förste grymmeligen ofogad (dvs. om anklagelsen mot honom var falsk). Weise 1: 184 (1769). (Lundin o.) Strindberg GSthm 344 (1881; om förh. under medeltiden).
OFOGLIG, se d. o.

 

Spalt O 309 band 18, 1949

Webbansvarig