Publicerad 1949   Lämna synpunkter
ODYGDING ω3~dyg2diŋ, m.||ig.; best. -en; pl. -ar.
Etymologi
[avledn. av ODYGDIG l. ODYGD]
1) (†) oduglig (l. möjl. moraliskt undermålig) person; jfr ODYGD 24, ODYGDIG 13. Vpfylles .. landet med lettingar .. och odygdingar. Swedberg Casa 62 (1723).
2) (skämts., ngt vard.) odygdspåse, rackarunge, skälmunge; jfr ODYGD 6, 7, ODYGDIG 5. Blanche En tr. upp 3 (1843). Pojken är naturligtvis jag själv upp i dagen, en riktig odygding. Hedenvind-Eriksson Hjul. 284 (1928).

 

Spalt O 231 band 18, 1949

Webbansvarig