Publicerad 1949   Lämna synpunkter
OCKULTATION ok1ultaʃω4n, äv. -atʃ-, l. 01—, r. l. f.; best. -en; pl. -er.
Ordformer
(förr äv. skrivet occ-, okk-)
Etymologi
[jfr t. okkultation, eng. o. fr. occultation; av lat. occultatio (gen. -ōnis), vbalsbst. till occultare (se OCKULTERA)]
astr. förhållandet att en stjärna l. planet bortskymmes l. döljes av en annan himlakropp (särsk. månen), betäckning (se d. o. 4 a α). AstrSjöCal. 1761—62, s. G 3 b. 3NF 3: 168 (1924). jfr MÅN-, STJÄRN-OCKULTATION. —

 

Spalt O 195 band 18, 1949

Webbansvarig