Publicerad 1949   Lämna synpunkter
O- ssgr (forts.):
OBÄRGAD, p. adj. icke bärgad; särsk.
1) (tillf.) icke bragt i säkerhet, icke räddad; jfr bärga 3, 7, 8. Vid skeppsbrottet blef allt obergadt, utom besättningen. Murberg FörslSAOB (1791). En häst, som stupat för en obergad strykninkapsel. Lindholm Sibbo 1: 40 (1890).
2) om säd, hö o. d.: som (ännu) icke är förd under tak; icke skördad; icke bärgad (jfr bärga 5). Stiernhielm Fateb. D 2 b (1643). Ilmoni Sjukd. 2: 322 (1849).
3) (numera föga br.) om åker l. äng l. lantegendom o. d.: vars gröda icke bärgats; om åker: oskuren; om äng: oslagen; jfr bärga 6. G1R 24: 370 (1554). SvTyHlex. (1851).
OBÄRLIG. [fsv. obärliker, olidlig] (†)
1) icke bärbar. Verelius 285 (1681). Murberg FörslSAOB (1791).
2) ofruktbar. Obärlig och onyttig mark. Vassenius Alm. 30 (1747). Salander Gårdzf. 282 (1758).
OBÄVANDE, p. adj. (†)
1) som icke skakar l. kan bringas i skälvning l. gungning; stabil, stadig; i sht mer l. mindre bildl.; särsk. i fråga om den religiösa trons grundvalar l. Guds rike o. d.; jfr bäva 3. The ting bliffua skola som obäffuande äro. Ebr. 12: 27 (NT 1526; Bib. 1917: de ting, som icke kunna bäva). O, hvad jag har tackat dig .. att känna mig stå på obäfvande grund. Bremer Brev 2: 140 (1841). Flensburg KyrklT 367 (c. 1875).
2) som icke ängslas l. rädes, fri från fruktan, oförfärad, lugn; jfr bäva 5. Swedberg Ordab. (1722). Obäfvande andar. Bremer Sysk. 1: 272 (1848).

 

Spalt O 144 band 18, 1949

Webbansvarig